Någon går till graven vid alla högtider, tänder ljus och planterar blommor och visar omtanke. Någon tittar nu och då i gamla fotoalbum för att minnas. Någon annan tänder ett ljus hemma vid köksbordet. Ytterligare någon pratar med sina nära och kära om gemensamma minnen som ger upphov till både skratt och tårar.
Själv går jag sällan till någon grav. Men min mormor är ofta närvarande i mitt liv på andra sätt. Särskilt tydligt minns jag henne när jag gör kålpudding och tekakor med hennes recept, när jag vattnar min Saintpaulia i hennes gamla bruna kruka eller när jag vädrar de enkla spetsgardinerna i sovrumsfönstret. Hennes ord ekar också ofta inom mig i vardagen, med förmaningar om varma halsdukar och mössa, men också med dialektala ord som ger själen hemkänsla och knasiga uttryck som bara vi i familjen förstår det roliga i.
De döda som lämnat oss lämnar inte bara ett tomrum utan också spår av liv, spår som i sin tur påverkar vårt sätta att vara och leva. På så sätt får de som dött betydelse länge än.
De kanske tydligaste spåren av min mormor i mig är den villkorslösa kärleken i ord och handling som hon gav mig under min uppväxt, en kärlek som starkt bidrog till att ge mig en tro på mig själv och mitt värde som den jag var.
Den verkligt villkorslösa kärleken är också Guds. Inför Guds blick är vi alltid vackra, värdefulla och viktiga.
Eva Stenström
Den verkligt villkorslösa kärleken är också Guds. Inför Guds blick är vi alltid vackra, värdefulla och viktiga. Guds kärlek omsluter, genomlyser och bär oss. Även i döden.
I Filipperbrevet står det: ”Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus.” Vi får tro att det finns en himmelsk dimension av tillvaron, en dimension som vi hör ihop med och som är en hemvist att komma till när livet här på jorden är slut. Och vägen mellan himmel och jord är öppen genom Jesus Kristus. Det är ett hopp vi har, en tro som kan bära och en kärlek som är en evig ström av liv. I den kärleken lever vi och i det hoppet kan vi hämta tröst och kraft när saknaden efter våra döda blir stor eller oron för vår egen förestående död gör sig påmind.
Ordet hemland är trösterikt i sammanhanget. Det ger en hint om att himlen är något bekant, något tryggt och vackert. Och det påminner om att vi har vårt ursprung i Guds kärlek som är evig och gäller även när tiden tar slut.
Hur det är i himlen är det ingen som vet, men många har försökt att tänka sig det och beskriva det med ord, bland annat i psalmboken. En psalm som tagit fasta på hemkänslan är psalmen 172, De skall gå till den heliga staden. Här är de sista två verserna i den: ”De skall möta de trofasta vänner som de miste på jorden en gång. De skall leka med änglar och helgon i Guds paradis. De skall dansa där. De skall sjunga, sjunga, ja sjunga en ny jublande sång.
De skall möta den levande Herren, de skall se honom sådan han är och förvandlas i ljus till hans likhet. Deras hopp han var, deras liv han är. De skall sjunga, sjunga, ja sjunga en ny jublande sång”.
Eva Stenström, stiftsadjunkt