Sara Blom är knuten till det pågående Cusanusprojektet i Göteborgs och Lunds stift. Hon förenar tro och vetenskap och lär präster i stiften om naturvetenskap. Hon var en av de akademiker som följde i Linnés lärljunge Anton Rolandsson Martins fotspår.
- Svalbard är vilt och kargt. Man blir ödmjuk inför naturen. Det är ett så annorlunda landskap. Den mänskliga påverkan på klimatet blir så påtagligt, konstaterar Sara.
- Som präst kände jag att klimathotet i form av smältande glaciärer kom väldigt nära. Döden kom nära. På Svalbard kunde jag inte klara mig själv, det fanns en utsatthet. Det är inte samma sak som att vara i naturen i Sverige. Min tanke som teolog är att skriva en artikel om den existentiella upplevelsen av naturen. Hur tänker man idag kring frågorna och hur tänkte man på 1700-talet när Anton Rolandsson Martin levde?
Min tanke som teolog är att skriva en artikel om den existentiella upplevelsen av naturen. Hur tänker man idag kring frågorna och hur tänkte man på 1700-talet när Anton Rolandsson Martin levde?
Sara Blom
En stor del av upplevelsen var att resa tillsammans i en grupp på 15 personer med olika kompetenser.
- Det var fantastiskt och speciellt. När jag såg en glaciär kunde jag ställa mina frågor direkt till en glaciärforskare. Såg jag en fossil kunde jag fråga en geolog, förklarar Sara.
Vi förknippar Arktis med ljuset och isen. När isen smälter får det inverkan på ljuset. För att dokumentera resan användes bland annat en drönare för att fotografera. En akvarellmålare var också med.
En annan deltagare på expeditionen var Tyrone Martinsson som arbetar med den visuella historiska kartläggningen av området. Glaciärerna smälter bort i rask takt.
- Under 1700-1900-talen händer det inte så mycket, men de senaste 30-40 åren är förändringarna dramatiska. Jag var på Svalbard för fyra år sedan. Avsmältningen går oerhört snabbt nu, berättar Tyrone, som just nu är i färd med att ställa samman en svensk fotobok om polarområdena.
