(Publicerad på JP.se Debatt den 5 september 2016)
Lars Anders Johansson från tankesmedjan Timbro lyckades i sin krönika att ge en helt missvisande bild av Svenska kyrkan, med direkta felaktigheter på flera punkter.
Svenska kyrkan är och förblir en kristen kyrka, och vänder sig inte bort från den kristna religionen. Hundratusentals människor deltar varje vecka i kyrkans gudstjänster där Guds ord predikas, eller i körer, konserter, barnaktiviteter med mera.
Församlingar och enskilda agerar på många olika sätt för vårt internationella arbete, i stöd för utsatta människor runt om i världen. Johansson sprider en historia om biskop Eva Brunne, vars koppling till verkligheten förvanskats till oigenkännlighet.
Den som är intresserad av sanningen kan enkelt ta reda på den, men påståendet att "biskopar tycker det är rimligare att (…) täcka över kristna symboler än att stå upp för sin egen religion" är en direkt lögn.
Svenska kyrkan är inte tyst inför folkmordet på kristna och andra religiösa och etniska grupper i Mellanöstern.
Det går inte att göra tillräckligt i den här situationen, men vi har ett omfattande humanitärt stöd – mat, vatten, sanitet, sociala insatser – för kristna flyktingar som har flytt från IS barbariska våld i norra Irak.
Att hjälpa människor, oavsett religiös eller etnisk tillhörighet, är en självklar hållning utifrån vår kristna tro om att Guds kärlek och barmhärtighet omfattar alla.
Vi stödjer dessutom andra etniska och religiösa minoriteter, däribland yazidier i flyktingläger i både Irak och Turkiet, Syrien och Jordanien.
Men vi gör inte skillnad på människor. Att hjälpa människor, oavsett religiös eller etnisk tillhörighet, är en självklar hållning utifrån vår kristna tro om att Guds kärlek och barmhärtighet omfattar alla. För att citera ärkebiskopen: vi hjälper människor, inte för att de är kristna utan för att vi är kristna.
Vi stödjer kyrkliga ledare i Syrien och Irak genom samlade insatser i Mellanösterns kristna råd och Kyrkornas Världsråd (en global, ekumenisk organisation för fred och kristen enhet).
Att Svenska kyrkan inte arbetar för utsatta kristna i regionen är alltså inte sant. Att driva bort IS är förstås en fråga för hela världssamfundet och dess ledare, men ledande företrädare i Svenska kyrkan har uppmanat FN, USA och andra aktörer att skapa skydd för kristna och andra religiösa och etniska grupper som utsätts för IS brutala grymheter.
Svenska kyrkan stödjer inte heller en bojkott av Israel. Vi respekterar och försvarar det Israel som är internationellt erkänt, det vill säga 1967 års gränser, men är för en ursprungsmärkning av israeliska varor och tjänster från ockuperat palestinskt område.
Ockupationen är ett brott mot folkrätten och orsakar stort lidande, vilket i sin tur göder en växande frustration.
Extremistgrupper som Hamas och andra våldsbejakande grupper drar nytta av denna hopplöshet och kan växa sig starka på bekostnad av mer demokratiskt sinnade palestinska ledare.
Dessa grupper utgör också ett hot mot Israel, inte minst genom raket- och knivattacker som drabbar israeliska civila.
Att sätta stopp för denna våldsspiral och skapa förutsättningar för genuina fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina är hela världssamfundets ansvar.
Eftersom Svenska kyrkan ger stöd till både israeliska och palestinska fredsorganisationer och kyrkor är det självklart att vi engagerar oss i denna konflikt som fortfarande är ett öppet sår.
Lars Anders Johansson påstår slutligen att kyrkans ledning utgör radikaler som med ett post-marxistiskt tänkande har fjärmat Svenska kyrkan från dess medlemmar och gräsrötter.
Jag hyser god tilltro till att JP:s läsare har förmåga att bortse från ogrundade, konspiratoriska tankefigurer av det slaget.
Erik Lysén
Internationell chef
Svenska kyrkan