Så har då Uppenbarelsekyrkan blivit ett gym. Någon säger: ”Det är bra att kyrkan
är modern och hänger med!”
Medan andra säger: ”Ett gym i kyrkan! Det är väl ändå att gå för långt.”
Men lugn, bara lugn! Det är inte alls som du tror. Gymmet handlar förstås om det nya succéspelet ”Pokémon Go” som har nått även vår gamla kyrka i Saltsjöbaden.
Spelet går ut på att spela som en pokémontränare och fånga så många varelser som möjligt, men nu i den riktiga världen genom inlagda GPS-punkter i mobilen.
Det finns olika nivåer i spelet och när du når nivå 5 kan du besöka ett Pokémon-gym och träffa andra att tävla mot. Ett gym är alltså en slags mötesplats där du kan träffa andra i spelets värld.
På ett sätt väldigt likt kyrkan, en mötesplats där du kan träffa andra. Från prästgårdens balkong så har jag sett en otrolig ökning av besök kring kyrkan denna sommar.
Barn, ungdomar och vuxna som cirkulerat runt kyrkan med mobilen i handen. Det får vi allt räkna som ett rejält uppsving vad gäller sommartidens besöksstatistik. Nu gäller det bara för oss att komma på hur vi som kyrka kan ”fånga” alla dessa pokemon-spelare innanför kyrkans väggar.
Vår kyrka är, och har varit, en fantastisk mötesplats i 103 år, alltsedan den stod där färdigbyggd i maj 1913. Knut Wallenberg hade en dröm om en kyrka mitt i byn där människor kunde mötas i livets avgörande gränssituationer. Så var det då och så är det nu.
Jag tänker på livets början, alla dop i vår kyrka där familjer, släkt och vänner möts för att fira den stora glädjen över ett barn. Där finns föräldrarnas gränslösa kärlek till barnet, hoppet om att barnet ska få växa upp i frihet och gemenskap och samtidigt oron över vad som kan hända barnet på livets farofyllda väg.
Jag tänker på konfirmation, ett sätt för tonåringen att möta Gud, att säga sitt eget ja till ”Tro, Hopp och Kärlek” (som kyrkan kallar Gud i mötet med Jesus Kristus och den heliga Anden) och samtidigt ett viktigt steg mot vuxenvärlden.
Jag tänker på människor mitt i livet, alla vigslar i vår kyrka där två människor möts i lust och nöd, ömsesidiga löften om kärlek och trohet till döden skiljer dem åt. Som vore det ord hämtade direkt ur ett mäktigt kärleksdrama av självaste Shakespeare.
Så måste jag också tänka på livets slut. Kyrkan som mötesplats i sorgen. Alla begravningar i vår kyrka för att hedra och minnas människor som vi älskar, människor som vi sörjer och saknar och längtar efter, och kyrkan blir en så viktig mötesplats för familj, släkt och vänner.
När många i Saltsjöbaden skakades och chockades av båtolyckan där tre unga män skadades och en av dem, Wille, dog, då blev kyrkan snabbt en mötesplats för vännerna och familjerna. Många samlades i kyrkan för att få gråta tillsammans, tända ljus, tänka på och be för och skriva ord till vännen Wille. Vilken tröst och vilken kraft som fyllde kyrkan från vännernas sorg och stora saknad. Som någon så klokt har sagt: ”Sorgen är all den kärlek som blivit över. Det är därför som det gör så ont.” Och visst fanns det stor smärta i kyrkan dessa dagar, men också stor kärlek!
Så blev kyrkan en fysisk mötesplats, en kyrka mitt i byn. Men kyrkan blev också en kyrka på nätet. I samband med båtolyckan blev församlingens Facebooksida en mötesplats där väldigt många gick in för att söka information som kunde trösta, lugna och informera. Över 100 000 personer var inne på församlingens facebooksida de följande dagarna.
Vår kyrka; en fysisk mötesplats och en mötesplats på nätet. För länge sedan sa Jesus: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn där är jag mitt ibland dem.”
Så har kyrkan varit en plats för möten, i Saltsjöbaden i mer än 100 år, i den världsvida kyrkan i nästan 2000 år.
Och än idag är vår kyrka en fantastisk mötesplats. Det kan vi vara stolta över.
Thomas Arlevall, kyrkoherde
08-749 19 11
thomas.arlevall@svenskakyrkan.se