TEXT: MARIE FRANSSON
Det var i augusti 2014 som Mariann flyttade från Jät till Alvesta med sin man
Folke. Efter mycket kort tid gick Folke bort.
Dottern Jennie med familj hade precis bosatt sig på orten, bara ett stenkast från Mariann, så närheten till dem kändes mycket fin.
– Att direkt komma med i Diakonigruppen i Alvesta församling har ökat trivseln för mig som nyinflyttad. Det har jag min väninna Berit, sedan närmare 60 år, att tacka för! Det har inneburit att mitt kyrkliga engagemang har kunnat fortsätta på ett naturligt sätt. Och sedan är jag så förtjust i Elisabet!
Vi sitter runt köksbordet och Mariannn tar fram sin väggkalender och bläddrar igenom sidorna.
-Titta, säger hon. Min almanacka är fylld. Jag förstår inte hur man hade tid att arbeta innan.
Hon visar mig också ett färgglatt utskick från det Diakonala Teamet.
-Jag står som reserv vid gudstjänsterna på Högåsen men har redan nu bland annat hjälpt till vid invigningen på Skogskyrkan, Högåsens andakter och en födelsedagsfest. Jag känner mig nöjd när jag gör något för andra och blir glad när jag ser att andra har det bra. Jag har själv varit inbjuden till födelsedagsfest i församlingshemmet och blivit sedd, fått uppmärksamhet och en fin blomma. När jag nu själv hjälper till, gör det att andra också kan få känna det fina som jag fick uppleva.
– Jag har varit med mitt barnbarn Maja på Himlaliv. Det är en gudstjänstform jag tycker är trevlig och där alla barn får vara med. I Jät hade vi under sommaren en kvällsandakt där prästen läste före och församlingen svarade. Det gjorde att jag kände mig delaktig i gudstjänsten. Den var inte fodrande och bara 20 minuter. Och efteråt samlades vi och drack kaffe. Kanske vore det något för Alvesta församling?!
På min fråga om vilken roll församlingen har för samhället i dag uppstår en stunds eftertänksamhet men också ett tydligt svar.
-Alla har så mycket i sina liv i dag. Det är svårt att hinna med. På helgerna är det ju också en del hemarbeten. Alla är mer
eller mindre aktiva med mobiler och datorer. Det är inte enbart en konkurrens om tid utan också om uppmärksamhet. Dessutom har vi det bra. Men kyrkan har en viktig roll och vi har ett behov av mänsklig kontakt.
– Så länge jag kan och är välkommen vill jag vara aktiv medlem i
Svenska kyrkan. Det är ju så roligt att skriva in saker i almanackan, skrattar Mariann och får plötsligt lite bråttom.
Den söta lilla hundvalpen Lava vill ha del av uppmärksamheten, efter en stunds vila i Marianns trygga famn, och ger tecken om att behöva gå ut och röra på sig.