Tionde söndagen efter Trefaldighet
Denna söndag möter vi Jesus och hans lärjungar i slutet av hans livsgärning. Hans undervisning börjar domineras av ord om kompromisslös efterföljelse och svåra lidanden och han blir mer och mer otålig med sina närmaste utvalda.
Jesus känns ensam. Han går mot Jerusalem en sista gång. Den heliga stad som har sett så mycket av lidanden och förtryck genom historien och som gör det med samma oförsonliga hopplösa intensitet än idag.
Jesus vet innerst inne vad som ska hända. Han brottas med egna och andras tvivel och med motståndet från ett korrupt samhälle. Folket fattar inte vad han menar och vill bara ha mirakel och en mäktig konung. Det religiösa etablissemanget anar hans uppdrag och känner sig hotat och försöker marginalisera honom som en besvärlig sektledare. Några börjar planera att döda honom.
Vi möter en Jesus som i all sin nakna mänsklighet förtvivlat söker rädda världen. Och det är för mig, just i denna lilla ensamma utsatta kämpande människa som jag ser och lär känna min Gud och den sanslösa och obegripliga men undersköna kärlek han har till oss vilsna, splittrade människor.
Våra texter idag genomlyses av tanken att Gud skapade människan att leva i dynamisk gemenskap med andra, att tjäna, respektera och älska varandra.
Allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske Fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, är jag mitt ibland dem.
Vi är skapade att komma överens och försona oss med varandra. Vi är skapade att leva och bygga Guds rike tillsammans.
Guds närvaro i vår värld bygger på att vi har försonat oss med varandra, det vill säga lärt oss att respektera varandra oberoende av om vi är kvinnor eller män, vita eller svarta, inom eller utanför EU:s murar, om vi bor i maffiga bostadsrätter eller är ensamma och hemlösa.
I vårt land, Sverige, är demokrati en självklarhet i motsats till många andra länder. Vi har en stolt tradition att se till de svagare gruppernas behov i samhället. Men när det gäller flyktingar har vi visat oss komma till korta. Sverige har genom nystiftade asyllagar vägrat lösa de bojor som våra bröder och systrar söker fly från i samhällen som har tvingats ned i kaos och krig.
Orsaken till detta är oklar. Kanske det är priset för att upprätthålla den svenska välfärden, att inte tillåta de tusentals människor som strömmat in i vårt land en fristad där människor kan leva i trygg gemenskap. Är det inte så att vårt s.k. trygga samhälle med sina ”svenska” värderingar binder sig själv här på jorden med band som skrämmande nog också håller i himlen, för att anknyta till Jesu ord i dagens evangelium.
Vad som är klart är att Sverige inte längre är ett föredöme i kampen för de svagas och minstas rättigheter. Istället så är de nya asyllagarna ett föredöme för främlingsfientliga krafter inom andra nationer i EU.
Om det nu är så, att Sveriges regering och folk har valt denna väg så kan inte Svenska kyrkan och dess folk ha ro och låtsas som att ingenting har hänt. För det har det. Något mycket stort och skrämmande.
När två eller tre kristna samlas och ber blir oftast bönesvaren de själva, det vill säga deras eget engagemang. Där hittar man vägar framåt tillsammans. Det är en gemenskap där band och bojor löses, där kraft frigörs i Herrens tjänst.
Där kyrkan så tar sitt ansvar finns det utrymme för nåden. För Guds kärlek. Det är en gemenskap där Herren är mitt ibland oss med en förlåtelse och upprättelse till en kraft som vida överstiger sju gånger sjuttio gånger. Att resa försoningens och rättvisans tecken är vårt uppdrag.
Bön: Herre, låt mig få gå med dig för att lösa världen från sina bojor.
Rolf Pearson, präst