Det finns inget respektfullt i tystnaden.
– Tystnaden gjorde mest ont. Den har ökat på känslan av utanförskap, berättar hon.
Nyheten om prästen och kyrkoherden som var transsexuell väckte stor uppmärksamhet i media, hösten 2010. Journalister från hela Sverige och andra länder hörde av sig för att få ta del av berättelsen om Åkes väg till Ann-Christine. Från att ha varit en offentlig person på den lokala orten blev hon nu en igenkänd person i hela landet, baserat på hennes identitet som transsexuell.
– Jag och min partner pratade faktiskt om det häromdagen. Vad det inneburit att jag är så förknippad med min könsidentitet. Att jag i mångt och mycket lever på att dela med mig av mina egna, väldigt privata erfarenheter. Men jag tänker så här. Om mitt ”komma ut” kan hjälpa andra att ”komma ut” så är jag gärna den personen.
Det finns transsexuella överallt i vårt samhälle.
Det är vanligare än vi tror. Men det är få som öppet går ut och berättar om det. Vi är varken exotiska, syndiga eller udda, även om det ofta är så vi porträtteras, betonar hon.
Efter 58 år känner sig Ann-Christine hel
Ann-Christin berättar om den längtan hon burit på hela livet. Längtan efter att bli hel och älskad som den hon innerst inne är. Sina egna rädslor, känslan av skam och utanförskap har hon processat sedan tidiga tonåren. Nu handlade det istället om att möta och hantera andras rädslor. Sin familjs, sina vänners och sin församlings.
– När du väl tar steget ut står det ingen välkomstkommitté som gratulerar dig till ditt beslut. Det fanns ett starkt motstånd, människor som bad mig visa hänsyn och respekt, men det var ju det jag hade gjort i hela mitt liv. Det räckte nu!
Perioden som följde var tuff.
Samtidigt som Ann-Christine genomgick en medicinsk och psykologisk utredning och försökte anpassa sig öppet till sin identitet som kvinna, mötte hon människors reaktioner och känslor inför densamma.
– Tystnaden gjorde mest ont. Jag tror att många tänker att det finns någonting respektfullt i tystnaden, men för mig var den det absolut värsta. Du har ingen aning om vad människor egentligen tycker och tänker om dig och i den sårbara situation som jag befann mig i var det smärtsamt. Det ökade på känslan av utanförskap.
Vi är varken exotiska, syndiga eller udda
Ann-Christine tycker att kyrkan behöver höja sin röst och ge transpersoner ett tydligt mottagande i kyrkan. Evangeliets budskap till kyrkan och församlingen är att dra människor in i gemenskap, menar hon.
– Jag som levt hela mitt liv i kyrkan och borde känna mig mer hemma än det flesta, gör inte alltid det. Och det gör mig vemodig. Jag tror att det har med tystnaden att göra. Om man inte på ett tydligt sätt markerar att alla är välkomna att vara som man är upplever man motsatsen, avslutar Ann-Christine.