Ja, må han leva! Diakon- och prästvigningsmässa i Linköpings domkyrka 2016-06-12 3 e tref. II Lk 15:8-10 På bilden: Biskopen i skaran av de vigda vid präst- och diakonvigningen i Linköpings domkyrka den 12 juni 2016. Från vänster: Andreas Bernberg (präst), Rebecka Bernberg (präst), biskop Martin Modéus, Ingrid Holmberg (präst), Nina Tönne (diakon) och studierektor Lena Petersson från Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Foto: Royne Mercurio
Foto: Royne Mercurio

Ja må han leva!

Biskop Martin Modéus predikan vid präst- och diakonvigningsmässan i Linköping domkyrka 12 juni 2016.

 


För några dagar sedan hörde jag en rar liten historia. Om jag inte minns fel så var det ungefär så här: En församling skulle ha en påsksamling, och ledaren satt tillsammans med barngruppen framför påsklandskapet och berättade om påskens händelser. Så frågade ledaren barnen om de möjligen kunde någon påsksång. Stor eftertanke i gruppen – och så räcker en liten pys upp handen och föreslår: Ja, må han leva!

                      Kära diakon- och prästkandidater. Det här är inte småpotatis. Ja, må han leva är ingen halvljummen mellanmjölksglädje när det kommer som förslag från ett barn, som längtar efter sin födelsedag. Ja, må han leva är en explosion av glädje från huvudet och ända ned i fötterna.

Jubelropet i den bibeltext vi nyss hörde, där livets seger fortplantar sig in i människans liv, det är som ett Stade de France fullt av änglar som jublar över hemmalagets mål i en EM-final, för: Guds änglar gläder sig över en enda syndare som omvänder sig, säger Jesus.

 

Ni är satta att komma som glädjens budbärare, på diakonens och prästens sätt, att vara vittnen om den uppståndne, han som lever och som gör levande. Ni är kallade att berätta att myntet är återfunnet, att återupprätta den som slagits till marken. Ni har fått förtroendet gestalta förlåtelsen för den som tror att skulden har sista ordet, att sitta tillsammans med den som gråter och att vara liv för den som tror att allt är slut.

Många gånger kommer ni att, med bönens och hoppets röst, viska ja, må du leva in i levnadsomständigheter där inget liv verkar finnas. Då och då kommer ni att få jubla tillsammans med änglakören.

 

Detta är på riktigt. Nöden och döden är ingen teorier, synden och skulden är inga symboler, det är kött och blod och sanning och verklighet. Livet ger oss rika möjligheter och omåttligt många skäl att gråta och sörja och sakna. Där träffar den nåd och det liv ni är budbärare om.

Det är på riktigt. Den israeliske premiärministern Yitzhak Rabin sa en gång om fredens möjligheter ungefär så här: jag skulle så gärna vilja sluta fred med Holland eller med Nya Zeeland, men det går inte. Det är bara med sina fiender som man kan sluta fred. På samma sätt är det med det kristna budskapet om liv. Uppståndelse kan bara ges till den som är död. Förlåtelse blir bara meningsfull där det finns skuld. Upprättelse kan bara tas emot av den som fallit.

                      Det krävs 364 vardagar för att det ska vara meningsfullt att sjunga Ja, må han leva. Det vet varje barn som längtat efter sin födelsedag. Och den som upplevt förlåtelse på riktigt har hört änglarna jubla.

 

Vad var det den där kvinnan i berättelsen gjorde? Hon visste att någonstans i mörkret fanns en skatt, så hon tände ljus och började riva upp damm och smuts. Hon letade och sökte, och hon lät ljuset lysa in i de mörkaste hörnen. Hon väjde inte för det obekväma och plågsamma, för hon visste att det var värt besväret.

Jesus säger följ mig. Ofta tänker vi kanske på en efterföljelse i liv och handling – kanske tänker vi också på en himmelsk framtid. Men efterföljelsen handlar också om ett nedstigande i dödsriket tillsammans med Jesus – i mitt eget dödsrike. Att tillsammans med kvinnan i bibeltexten söka i de mörka rummen. Att lysa med lampan, att förfäras över vad jag ser i vinklarna och vrårna. Att veta att där någonstans i mörkret finns gåvan, myntet, livet, förlåtelsen. Det är i döden vi finner livet. Det är i mörkret som vi finner ljuset. Det är ur döden som Jesus uppstår och sträcker ut handen till oss att följa med.

 

Berättelsen om kvinnan och myntet innehåller dubbelhet som vi behöver uppmärksamma och stanna till inför. Den handlar om en människa som finner något, men den uttrycker framför allt glädjen över att Gud har återfått en förlorad vän. Visst söker vi myntet, men berättelsen låter oss ana att myntet framför allt söker efter oss. Nåden är på jakt efter den skuldtyngda. Livet söker efter den döda. Glädjen blir stor när vi finner nåden och glädjen blir stor när nåden finner oss. På så sätt kan man säga att er uppgift mindre handlar om att uppmana människor att söka efter Gud och mer handlar om att låta människor ana att de är sökta av Gud.

Kära kandidater, genom era uppgifter som diakon och präst kommer ni att få vara med på många nedstigningar. Tillsammans med livrädda människor som vågar eller tvingas till den gräsliga resan ner i det inre mörkret i hopp om att där ska finnas en skatt. Ni kommer att få vara Kristusgestalter på resan, den som gör den uppståndnes liv möjligt att ana som den enda ljuspunkten i mörkret. Den som gör det möjligt att ana att den uppståndne kommer oss till mötes.

 

Kan du någon påsksång? De är många. De kommer ur en skapelse som låter oss ana Guds kärlek, den som alltid kommer först. De kommer ur upprättade människors glädje. De kommer från änglakörens jubel. Sjung påskens sånger om och med och för och till den uppståndne. Ja, må du och ni och vi leva.