Foto: Magnus Aronson

Med ilskan som drivkraft

Erik Lundström hamnade som 19-åring i fängelse för vapenvägran. Där fick han första pusselbiten till vad han skulle göra med sitt liv. Den andra kom tio år senare, på ett fängelse i USA. Möt prästen som förmedlar hopp bland internerna på Kronobergshäktet.

Värmen från de levande ljusen sprider sig i kyrkolokalen och står i skön kontrast till aprilvädret utanför. Ett trettiotal personer är samlade till morgonbön i Kungsholms kyrka på Västermalm. För Erik Lundström som arbetar som präst på Kronobergshäktet, har torsdagsmässan blivit en plats att hämta kraft och få ingå i ett annat sammanhang.

– Jag är anställd av Svenska kyrkan, men tillbringar all min arbetstid på häktet, som kan vara en tung och krävande arbetsmiljö. Genom att träffa kollegor från min hemförsamling får jag vara Erik och inte bara häktespräst, berättar han.

Att vara häktad i Sverige innebär ofta isolering på obestämd tid

Kyrkan är också en plats dit tidigare häktade personer söker sig för att samtala och be. Många som kommer ut från häktet mår psykiskt dåligt och sällan får det stöd de skulle behöva från samhället. För Erik handlar det om ett slags ”pappaskap” som utvecklats för killarna han följt under flera år.

Förhållandena på häktet har varit omdebatterade och fått kritik, både i Sverige och utomlands. På många sätt behandlas häktade personer sämre än redan dömda, menar han. De sitter isolerade i celler på 7,5 kvadratmeter, tjugotre av dygnets tjugofyra timmar och får ingen information om hur länge de kommer sitta där.
 
Erik berättar om ett möte med en häktad man några dagar före jul för tre år sedan.
–Jag frågade hur han kände inför att sitta isolerad och inte få träffa sina anhöriga. Han svarade att han såg fram emot julen, för han visste att han skulle få en chokladask. Då frågade jag honom hur han kunde veta det svarade han. ”För så har det varit de tre senaste jularna”. Han hade suttit häktad i fyra år, lika lång tid har Erik arbetat som präst på Kronobergshäktet.

Eriks yrkesval har varit som att lägga pussel

Men det var ingen självklarhet att han skulle hamna där, inte heller att han skulle utbilda sig till präst. Det var i samband med mönstringen där han vägrade värnplikt som tanken började väckas.

– Jag hamnade i fängelse, för totalvägran, en kort period. I den situationen såg jag att jag hade ett hopp som de andra inte hade och jag tänkte hur kommer det sig? Jag kom fram till att mitt hopp var grundat i att livet var större. Där fick jag första tankeställaren att ingenjör inte var rätt yrke för mig och att jag på något sätt skulle jobba med det som har med Gud och göra, men jag förstod inte riktigt hur.

Han sökte sig så småningom till Uppsala och började plugga teologi. Genom ett stipendium fick Erik chansen att plugga på ett prästseminarium i Georgia, i södra USA. Där kom han för andra gången i kontakt med fängelsemiljön. I utbildningen ingick praktik på en samhällelig institution och där hamnade han i fängelsesjälavård.

– Då uppstod den här frågan för mig, hur pass mycket lever man livet själv? I någon mån blev det tydligt att det här ska jag syssla med, för jag var osäker under teologiutbildningen vad jag ville göra men här fick jag en pusselbit till.

Ilska över samhällsutvecklingen och känsla för utsatta

Rösten är trygg och i tystnaden som uppstår mellan frågorna, ryms eftertanke.  Åren på häktet och upplevelserna som präst på fängelset i USA har förändrat honom.
– Det kan låta deppigt, men ilskan har varit min drivkraft framåt. Och den har inte avtagit med åren. 

Erik tycker att de institutioner i samhället som är satta att vårda människor, många gånger brister i sitt ansvar. Både i sitt arbete som präst och i rollen som psykoterapeut har han sett hur den psykiska ohälsan har ökat, framförallt bland unga vuxna. En förklaring tror han finns i avsaknaden av en gemensam värdegrund.

– De senaste tio åren har vi sett stora skattesänkningar, samtidigt som man skurit i barn- och ungdomspsykiatrin och kriminalvården. Det innebär att den gemensamma värdegrunden är mer kvantitativ än kvalitativ. Den ska kunna mätas i kronor och ören och eftersom mandatperioderna är fyra år, så handlar det mycket om vad kan vi vinna här och spara där och då tänker man inte långsiktigt. Men om man delar en värdegrund där människan är okränkbar, blir det meningslöst att fokusera på det kvantitativa. Då får det kosta pengar, betonar han. 

Lyssna och inge hopp är uppgiften

I rollen som häktespräst vill Erik vara ett stöd för de intagna. Lyssna utan fördomar och att inge hopp i en hopplös situation. Många interner har förlorat respekten, både för sig själva och för andra.

– Om man har känt sig som något katten släpat in hela livet och så får man helt plötsligt känslomässigt uppleva att jag kanske är värd något, någon kan tycka om mig. Det fungerar på samma sätt som en drog, det går till lustcentret. Det innebär att man kommer söka det igen och när man lyckas med det är man på god väg. Några sådana killar har jag följt under flera år, sådana de har gått bra för och det är oerhört hoppfullt.

Nu vill vi ha ett andaktsrum på Kronobergshäktet

Erik kommer att ta en paus från jobbet som häktespräst. Men innan han tillfälligt lämnar över vill han att andaktsrummet ska bli klart, ett löfte han fick när han tillträdde sin tjänst 2012.

– På alla häkten och anstalter ska det finnas ett andaktsrum, men det har inte funnits på Kronobergshäktet sedan det byggdes 1974. Här gör man skillnad på människor. De människor som har ett behov av att uttrycka sin religiositet eller existentiella del i livet, får inte samma möjlighet som de som vill träna till exempel, för gym finns det ju. Det är därför kämpar jag för andaktsrummet, avslutar Erik.

Martina Cronér

Erik Lundström

Ålder 47 år.
Familj Fru och tre barn. 10,12 och 15 år.
Bor I Åkersberga.
Yrke Präst med tjänst på Kronobergshäktet.
Gör på fritiden Sjunger i kör, springer och spelar med barnen i familjens eget band.