Vi träffas en kylig måndag för att prata om dopet, dess innebörd och hur det rent praktiskt går till. Men vårt samtal började egentligen långt tidigare, när Susanna berättade att hon själv inte döptes som liten. ”Och se hur det gick. Jag blev präst”, skojade hon.
Det hon och hennes kolleger vill förmedla, det är insikten om att dopet är en gåva till barnet – något bra, där någon ber för det lilla barnet, innerligt och uppriktigt.
– Se det som ett sätt att komma på lite extra god fot med Gud, säger hon.
Susanna Tegberg föddes i en familj av gröna vågare, där hennes holländska pappa lämnat katolska kyrkan. Men så följde hon med farmors granne till kyrkans barntimme, fascinerades av berättelserna på flanellografen och förklarade för sina föräldrar att hon ville bli döpt.
”Ni skulle ju få välja själva, så okej”, sade föräldrarna till sjuåriga Susanna. Så dop blev det, och i samma veva döptes småsyskonen. Dopet förrättades hemma, prästen hade röda strumpor och prästkläderna i en påse, minns hon. Ja, det var 1970-tal.
Och i den historien finns ett par viktiga saker: det finns ingen övre åldersgräns för dop och det är inte nödvändigt med dopklänning. Det behövs heller inget särskilt vatten eller särskild skål till detta.
– Det är helt vanligt kranvatten, säger Susanna. Och jag har varit med om att dopskålen varit familjens salladsskål.
– Människors sökande efter tro och andlighet har tyvärr också skapat en kommers, fortsätter hon. Det tar jag verkligen avstånd ifrån. Dopet är innerligt och äkta och kostar inget.
Men för den skull är dopets betydelse som ritual inte mindre. Tvärtom innehåller ceremonin starka symboler. Förr sänktes hela barnet i vatten och lyftes sedan högt i luften. Numera tar prästen tre tag med kupad hand över barnets huvud, innan det lyfts upp. Symboliken i detta är att människan dör och uppstår med Jesus och därmed är räddad från det onda.
– Jag tror det är ett urmänskligt behov att vilja ha en ritual som ska skydda mot ont, säger Susanna. Vi har för lite riter i livet – vi behöver riter för de stora händelserna, om så bara att tända ljus och skriva lappar.
Sedan kyrkan skilts från staten är dopet vägen till medlemskap i Svenska kyrkan, och att bli medlem är numera ett aktivt och medvetet beslut. Många avstår från att döpa sina barn med motiveringen att de själva får fatta det beslutet när de blir större. Andra låter döpa sina barn och vill i stället att beslutet att gå ur eller stanna kvar i kyrkan blir en fråga för det så småningom vuxna barnet.
– Men vill ni att kyrkan ska finnas och kunna bedriva sin verksamhet – för barn och ungdomar, för ensamma och utsatta – då måste ni vara med i kyrkan, konstaterar Susanna.
Det finns en stark koppling mellan föräldrars konfirmation och barnets dop, konstaterar Susanna. Men det finns inget krav inför ett dop, att föräldrarna ska vara konfirmerade eller ens döpta själva.
– Men då brukar jag fråga hur de tänker runt det, om de kanske själva skulle vilja döpa sig, säger hon. Och ja, det händer.
Rent konkret – hur gör man som förälder när man beslutat sig för dop?
– Familjen kontaktar expeditionen och säger att de vill döpa sitt barn, svarar Susanna. Sedan ringer jag och bokar tid för ett samtal. Då får de information om fadderskapet, om möjligheten att låna dopklänning och vi går igenom ritualen. I den ställs frågan ”Vill ni att barnet ska döpas till denna tro?” och det bör de ha tänkt igenom innan.
Själva dopgudstjänsten sker ofta enskilt i kyrkan eller på annan plats, med familjen och de gäster den vill ha. Dopet kan också vara en del av en familjegudstjänst.
– Hör familjen av sig i god tid och är lite flexibel är det oftast inget problem att få önskad tid, i önskad kyrka och med önskad präst, säger Susanna.
Text: Mona Davidsson
