Helhjärtat ja!
I Bibeln står det att »Gud är kärleken«. Och Guds kärlek är Bibelns starkaste tema. Den djupa obegripliga kärlek som bär allt och uthärdar allt.
Kärleken är grunden i kristendomen. I Första Johannesbrevet står: »Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom/henne.« Detta är ett förhållningssätt till livet, som vill föra med sig en omsorg om allt - vår omvärld, våra med människor och vår familj. Kärleken är början på allt gott.
Man behöver inte vara troende för att kunna hålla med om att kärleken till en annan människa känns som att snudda vid något himmelskt. Rent av gudomligt. I en kyrklig vigsel är detta kärnan, att räkna med Guds närvaro och delaktighet i ett gemensamt liv.
Ett synligt tecken
Varför gifter man sig? Svaren är säkert många. »För att vi älskar varandra och vill visa att vi hör ihop«, är nog det vanligaste. Men den kärleken som har fört ett brudpar till altaret är ju så mycket mer än en stor och stark känsla. Den bär också med sig en uppriktig vilja till ömsesidig hänsyn, gemenskap, ömhet och närhet. Bland annat.
Vigselakten innehåller flera symboler. Ringarna, till exempel, är det synliga tecknet på att ett brudpar lovar »att vara till varandras hjälp, men också glädje«, som vigselakten beskriver det. Och frågan som paret svarar ja på lyder: »Inför Gud och i denna församlings närvaro frågar jag dig, NN: vill du ta NN till din hustru/man och älska henne/honom i nöd och lust?«
Den högtidliga stunden, där kyrkorummet eller inramningen förstärker känslan av högtid och allvar, vill också vara ett stöd när vardagen gör sig påmind.
Ett viljestarkt löfte
Det finns en anledning till att löftet i vigselakten låter så här: »Jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.«
Löftena säger inget om att »leva lyckliga i alla våra dagar«. Utan de talar om viljan, en uppriktig önskan, att dela livet med varandra vad det än bjuder. Det paret lovar är äktenskapets fundament att ta hand om varandra. Det kan kännas stort. Allvarligt.
Men i vigselakten finns också ett löfte från Gud. De nygifta är inte ensamma på den resa som började när de förstod att de älskade varandra. Gud vill bära, hjälpa och stötta i livets alla skeenden, som en påminnelse om närvaron av den kärlek som aldrig dör.
Störst av allt
Naturligtvis är bröllopet kärlekens fest mer än viljans. Det är ju två människors kärlek till varandra som gör att de stiger fram inför Gud och en församling och ger sina löften.
Kärleken är fantastisk, i första Korinthierbrevets trettonde kapitel står det: »Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.«