Det berättar Beata Sandell som är dövpräst sedan 2007. Innan dess var hon kontraktsadjunkt med bland annat uppdrag som hörselpräst. Beata har två långa utbildningar bakom sig. Hon utbildades i cello vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium följt av studier i USA vid Cleveland Institute of Music.
– När jag utbildade mig till musiker var jag inte så svårt hörselskadad. Jag fick hörapparat när jag var 28. Sedan dalade det sakta nedåt med hörseln. Men det var inte hörandet som fick mig att sluta med musiken som yrke. Det är jag glad för.
Beata valde istället en annan väg. Språk var sedan länge en passion och ett huvudintresse. Hon började läsa grekiska och fortsatte med hebreiska.

– Jag kände kallelsen att bli präst. Idag är jag präst på teckenspråk och har även en del hörselfrågor på mitt bord.
Vad är speciellt med teckenspråket?
– Du använder rummet. Gesterna gestaltar. Man målar med händerna. Gudstjänsterna blir vackra och poetiska. Även hörande tycker att det är gripande med en teckenspråkig begravning där händerna till exempel kan visa hur själen fladdrar upp till himlen.
Beata räknar upp några fakta. Teckenspråk är utmanande. Det är ett helt annat sätt att tänka. Teckenspråk är olika från land till land. Och det utvecklas hela tiden. Nya ord skapas, som till exempel ordet för Facebook som är en kombination av tecknet för ansikte och bok. Döva och hörselskadade kompenserar bristen på hörsel med sina andra sinnen, syn och känsel blir extra välutvecklade.
– Att inte höra är att leva i en annan sorts värld. För unga men även för andra åldrar finns ett behov av själavård. Berättelserna de bär på är ofta svåra. När jag började arbeta med detta var de dövas värld sluten. De hade ofta blivit dåligt behandlade. Idag går många hörselskadade på vanliga skolor. De hamnar lätt utanför.