Medan S:t Nikolai kyrka är fylld av byggnadsställningar förvaras inredningen i olika lagerlokaler.
Konservatorn Lars-Ivar Nilsson och hans kollega Marie Carlsson tar millimeter för millimeter fram det som finns under smutsen.
Med alla behandlingar är det ungefär en veckas arbete med varje epitafium. Dessa minnestavlor över döda personer – oftast adliga – är rikt dekorerade, och på olika sätt symboliseras släkternas namn – med bilder eller annan utsmyckning.
Konservatorn använder bland annat wettextrasa, ljummet vatten och diskmedel – och för de små och svåråtkomliga ytorna bomullstussar på en pinne. Alla lösa färgflagor limmas fast och en del gamla påmålningar tas bort.
Konstverken får tillbaka sin lyster och färgprakt och det går åter att läsa texter och inskriptioner.
En av tavlorna skiljer sig från de andra genom sin färgsättning – den är från mitten av 1700-talet, men känns med sina ljusa färger gustaviansk. De äldre från 1600-talet går i dovare toner – rött, grönt och brunt.
Mer än hälften av kyrkbänkarna är också klara. Slitaget var stort vid gavlarna, fotbrädorna hade nästan ingen färg kvar och ryggarna hade mängder av repor och skrapmärken. Och så satt det i snitt tio tuggummin under varje bänk. Plus en del snus.
Kyrkbänkarna får en sista översyn när de är tillbaka i kyrkan, om det skulle uppstå skador under transporten. När de stora byggjobben är klara i kyrkan, ska altaruppsatser med mera konserveras på plats.
Text: Mona Davidsson
