I förrgår stod jag på Golanhöjderna
och såg in i Syrien. Vi bad för de människor i Mellanöstern vars livsmöjligheter förtärs av hänsynslösa krafter. Samtidigt med orden ”Ge oss blick för våra syskons nöd och låt inte vår kärlek kallna”, började artillerield höras. Mot den verkligheten känns en del inhemska angrepp på Svenska kyrkan futtiga. Likväl behöver de tas på allvar och bemötas.
Jag tar siffrorna först. Ibland räknas de ju mer än orden. Sedan förra året har Svenska kyrkan anslagit 90 miljoner kronor extra för arbetet med flyktingar och asylsökande, både nationellt och internationellt. Till det kommer 10 miljoner kronor specifikt för Mellanöstern samt 17 miljoner i statliga pengar.
Vi bidrar till den kristna närvaron
Vi står i ständig kontakt med kyrkor och andra organisationer i hela Mellanöstern och arbetar aktivt med att stärka kristna lokalt. Ideligen hör vi att det kort- och långsiktiga arbete som Svenska kyrkan stödjer bidrar till den kristna närvaron i regionen.
Våra kyrkliga partners poängterar att våldet slår blint oavsett religionstillhörighet och att det är helt avgörande att människor av olika tro och identitet kan leva tillsammans. Därför ber de oss att inte göra skillnad på människor och religiös tillhörighet. Det riskerar att öka konflikter och radikalisering (som jag skrev i DN 22/8 2015).
"Ni bryr er bara om människor!"
Konflikterna och vreden över att de som kan inte stryper tillförseln av vapen och pengar till terrorns hantlangare påverkar också livet i Sverige och skapar frustration. Svenska kyrkan blir ibland frustrationens projektionsyta. Det sägs att vi inte bryr oss tillräckligt mycket om våra medkristna. Ann Heberlein fångar väl en kritik som gärna upprepas (DN 9/2). Men vad står den för? Egentligen säger den ju: ”Ni bryr er inte om kristna, ni bryr er bara om människor!”
Trakasserier på asylboenden ska inte tolereras. Här måste samhällets vanliga rutiner för säkerhet och skydd gälla. Eftersom Svenska kyrkan är rikstäckande finns alltid möjlighet till stöd på nära håll, även där nyanländas hemkyrkor inte finns. Visst kan man tänka sig asylboenden för enbart kristna flyktingar. Det skulle dock vara ett nederlag för vårt samhälle.
Elefanten i rummet
Diskussionen försvåras av elefanten i rummet – det islamfientliga tankekomplexet. När romska EU-migranter utsattes för brandattentat hördes inget om att Svenska kyrkan skulle ha försummat dessa kristna. När det skrevs om trakasserier på asylboendet i Mönsterås insinuerades likgiltighet från Svenska kyrkan, trots att den lokala församlingen redan var engagerad. Det är skillnad mellan att tillfredsställa delar av en hemmaopinion och att ge verksamt humanitärt bistånd här hemma, längs flyktvägarna och i konfliktområden.
Kristna hör ihop, engagemanget gäller alla
För kristet liv gäller två saker samtidigt: Genom dopet finns det ett särskilt band kristna emellan. Samtidigt innebär just dopets kallelse till ett liv i tro och kärlek att engagemanget för utsatta människor inte kan göras beroende av trostillhörighet.
Svenska kyrkan följer folkrätten
Övergreppen i Syrien och Irak vittnar om att folkmord inte enbart hör till historien. Jag välkomnar det steg som EU-parlamentet har tagit i denna fråga.
Bedömningen måste göras i de internationella juridiska instanser som har att avgöra när något ska kallas för folkmord. Precis som Svenska kyrkan följer folkrätten och FN-resolutioner i andra ställningstaganden så gör vi det här också.
Våldet måste stoppas
Den allt överordnade frågan förblir dock att få ett stopp på den våldsspiral som drabbar miljontals barn, kvinnor och män.
Antje Jackelén