Rösten och handen

Vi hade väntat länge på vår Johannes. Mariaskulpturen hade vi redan fått vid kyrkans restaurering några år tidigare. Den prydde korväggen till vänster om altaret.

Konstnärinnan Eva Spångberg hade emellertid även utlovat en Johannes, som skulle få sin plats till höger. ”Jag vet hur han ser ut” sa hon. ”Jag har bara inte hittat honom än”.
   Det dröjde många år innan Johannes äntligen kom. Eva Spångberg hade letat länge efter det stycke av en aspstam, där Johannes redan bodde. Som konstnär såg hon som sin uppgift att bara befria honom från överflödigt trä, så att bilden av ökenprofeten kunde bli synlig.
   I jämförelse med den fint utmejslade madonnan var vår Johannes grov och kantig. Han står skinnklädd i knähögt vatten och pekar med en överdrivet stor vänsterhand på det lilla lammet han håller i den högra. ”Se Guds lamm”, säger bilden.

En röst som ropar
”Jag är en röst som ropar i öknen” säger Johannes. Rösten som ropar att vi ska göra oss beredda att ta emot Honom som kommer. När han i konsten avbildas med en extrastor hand som pekar på Jesus är det ett sätt att utan ord förkunna det som är livets mening och mål: Att bereda rum för Jesus i sitt eget hjärta.
   Människan är ”ratio et manus”, förstånd och händer, säger kyrkofäderna. Den kristna tron rymmer i sin mångfald både det kontemplativa och det aktiva, utåtriktade livet. En del av oss har mer av antingen det ena eller det andra, men hos somliga, som den helige Franciskus, överflödar det av båda.

Ett uppskattat namn
Ett av mina egna tre förnamn är Johan. Det hade jag ärvt efter min morfar, och min fars morfar, som bar samma namn. Under uppväxten skämdes jag en smula över detta; det var bara gamla gubbar som hette Johan på den tiden.
   Men med åren har jag kommit att uppskatta namnet och dess ursprung alltmer, och därmed känt en växande sympati för den egensinnige eremiten. Han ropade i ödemarken på ett sådant sätt att kungar och härskare bävade, och människor strömmade till honom i stora skaror för att göra bot och bättring.

Röst och händer
Johannes påminner oss även idag om något viktigt: Att vi fått både röst och händer. Att inte bara han själv, utan att även vi andra är kallade att ställa dem i den Högstes tjänst, även om det kostar på.
   Uppgifterna i Guds rike är av mångahanda slag. De kan utföras såväl i öknen som i staden, i köket eller bönekammaren, på torget eller i kyrkokören.
   Johannes visar vägen.

Av Agne Josefsson, präst och pilgrim
Publicerad 3 december 2015