På väg in på avdelningen, där svärfar ligger efter en ny stroke, ser vi en anslagstavla med bilder på avdelningens personal. Men där är ju Sirwan säger Eva, min fru. Vem är det? frågar jag. En av mina första elever i klassen med alla de ensamkommande flyktingpojkarna blir svaret.
Snart ska svärfar få komma hem igen till sin älskade fru och till sist få somna in hos sin familj. Men just nu är undersköterskan Sirwan där tillsammans med sina arbetskamrater och tar hand om honom. Vårdar honom och pysslar om honom tills han kan få komma hem. Den i vårt samhälle inbyggda medmänskligheten har fått ett ansikte – i detta fall en ung man från Kurdistan som flytt kriget i Irak för att ta hand om morfar Arne. Var inte rädd! Medmänskligheten får nya redskap, nya ansikten.
Några månader senare sitter jag tillsammans med den koptiska kyrkans ledare på besök i Sverige från Egypten. Vårt land har inte tagit emot så många flyktingar från kriget i Syrien och Irak säger han, bara en halv miljon. Inte mycket jämfört med miljonerna i grannländerna Jordanien och Libanon.
Hans kyrka har som sin symbol en ikon som föreställer den heliga familjen, Josef och Maria med Jesusbarnet, på flykten till Egypten undan Herodes soldater. Den egyptiska kyrkan är stolt över att Egypten och dess folk en gång fick härbärgera denna flyktingfamilj. De räknar sin kyrkas historia från den stund då Jesus som nyfödd kom till Egypten. Skulle Josef fått ta med sig Maria och barnet till Europa idag, till Sverige?
Var inte rädd! Se jag bär bud om en stor glädje ropar ängeln till herdarna i julnatten i ett ockuperat land för två tusen år sedan. Guds son är född ibland er. I ett ockuperat land – men Gud är hos Er – i natt.
Trettio år senare utropar Jesus ett nådens år från Herren i Nasarets synagoga.
"Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren." (Lukas 4:18-19)
Denna jul är dörren till härbärget stängd för många som klappar på porten. Samtidigt finns ett starkt engagemang för medmänsklighet, tillsammans med en djup oro för framtiden. Låt oss inte förtröttas att också under detta nya kyrkoår be om ett nådens år från Herren.
Även om det inte är Josef och den havande Maria som klappar på porten, kanske är det en framtida barmhärtig samarier. Någon som en gång ska vårda din far eller mor – eller dig själv när du behöver det. Eller någon som på annat sätt vill vara med och bygga och värna ett samhälle präglat av medmänsklighet. Kanske är samariern idag rentav en ung pojke från Kurdistan.
Var inte rädd! Gud är med oss – i denna natt.
En välsignad jul tillönskar jag er alla!
+Sven-Bernhard