När vi träffar Anika bland alla flyttkartonger i den nya prästbostaden är hon full av förväntan och intensivt upptagen med förberedelserna inför installationsgudstjänsten. Detta till trots tar hon emot oss med öppna armar och ser till att vi inte bara får mat och husrum utan även ett knippe goda skratt vid kvällsmaten. Hon låter oss smaka på både robiniahonung och lindblomshonung. Den senare tar hon snabbt undan – vi förstår att den är sällsynt och extra värdefull för att lindra höstens förkylningar. Det är just denna balans mellan humor och allvar som gör det så härligt att vara i Anikas sällskap. Lika stark som hennes vilja är är också hennes ödmjukhet.
Dagen för installationsgudstjänsten är en stor dag för Anika och även för mig som får dela dagen med Anika som hennes assistent. Installationen innebär att hon genom församlingens rungande ja får sin första tjänst som församlingspräst. Väntan har varit lång. Närmare bestämt tio år. När Anika tog sin andra examen 2004 var arbetslösheten bland präster skyhög i regionen Landeskirche Berlin-Brandenburg – 2/3 av studiekamraterna gick rakt ut i arbetslöshet. Detta innebar att det fanns en plats per 200 sökande. Biskopen i Berlin-Brandenburg lät därför inte viga de nyutexaminerade prästkandidaterna. Efter de 5-7 års obligatoriska teologiska studierna och den 2,5 år långa praktiska tjänsteförberedande utbildningen stod Anika likt de flesta av sina studiekamrater utan jobb och utan vigning med frågan: ”Vad ska jag göra nu?”.
Under prästutbildingen hade hon läst vid predikoseminariet i Wittenberg och visste att i Wittenberg fanns bönegruppen, som hade bildats under hennes studietid, fortfarande kvar. Anika bestämde sig för att söka sig till den dåvarande Kirchenprovinz Sachsen. Det visade sig vara en vinstlott för 2005 vigdes Anika till präst av biskop Alex Noack i Magdeburger dom. Prästvigningen och efterfrågan på teologisk kunskap i pedagogiskt syfte öppnade vägen för Anika att verka som guide, pedagog och präst bland turister i Wittenberg. Tidigare hade turister guidats runt i lutherstaden Wittenberg utifrån ateistiska föreställningar om reformationens betydelse. Nu var tiden inne att berätta om reformationens betydelse i det kristna sammanhanget. Anika grundade företaget Glaube & Reise varigenom hon tagit emot resanden från hela världen – församlingar, konfirmander och blivande kyrkoarbetare. Anika höll därutöver gudstjänster och undervisade i religion och kristendom. De senaste 3,5 åren har Anika också tjänstgjort som sjukhuspräst inom den pallitativa vården. Därför ligger själavården henne varmt om hjärtat.
I höstas kallades Anika till Landeskirchenamt i Erfurt för att förberedas för tjänst inom kyrkan. Till skillnad från för tio år sedan råder det idag istället brist på präster i församlingarna. Efter intervjuer och provpredikan hade Anika flera församlingar att välja mellan. Herzberg Elster tilltalade henne allra mest och det var också en församling som enstämmigt röstade ja till Anika Scheinemann som sin nya präst. Det är en församling som under sina sex månader utan präst är relativt självgående. Församlingen har ett nära samarbete med med kommun och skola. Inte minst märks det på att turistinformationen numera ligger i kyrkans entré liksom byns biograf som besöks av både skolbarn och vuxna. Diakonen arbetar aktivt med skolorna och kantorn arbetar med barn och ungdomar med musiken som verktyg.
Det är utmanade att vara kyrka i det gamla Östtyskland. 5–20 % av befolkningen uppskattas vara troende kristna alla samfund sammanräknade. Majoriteten är ateister. Inte minst märks det på det låga antalet konfirmander. Istället är det den statliga judendweihe, en sekulär ceremoni som firas i övergången mellan barndom och vuxenliv, som ökar i omfång. Denna sekulära ceremoni var stor under den ateistiska kommunisteran. Skillnaden mellan de båda traditionerna blir ganska tydlig när vi går förbi skyltfönstret till en bokhandel i Herzberg Elster. På korten för jugendweihe är bilden av eurosedeln central, medan konfirmationskortet har korset i centrum. Detta pekar på de stora utmaningarna kyrkan står inför. Människor vi möter vittnar om en vilsenhet bland folket. Jag tänker på det gamla trädet som huggits ned i församlingsträdgården. Jag tänker på torkan i ån.
Efter att församlingen i installationsgudstjänsten sagt ja till Anika Scheinemann som präst i församlingen och vi assistenter tillsammans med dekanen har välsignat henne genom handpåläggning och bibelverser – jag läste på tyska och svenska ”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren” (Joh 10:11) - samlas alla till kaffe och tilltugg i församlingshemmet. Sommaren har kommit och solen värmer intensivt. Anika ombeds ta några spadtag för att göra plats i mullen i trädgåren till den nya linden som är en gåva från en av församlingsborna. Några spadtag senare passar rotsystemet in perfekt. Ett nytt träd ges plats att slå rot med hjälp av mankraft och en kanna vatten. En ny lind ges möjlighet att växa och genom sina blomster ge bina chans att producera mer av den dyrbara välgörande lindblomshonungen.
Dagen efter får vi nycklarna upp till kyrktornet och Anika tillåts tillsammans med oss utforska skrymseln och vrår i sin nya kyrka. Vi klättrar förbi klockorna och träck från fladdermöss. Vi klättrar förbi falkarnas holkar som någon installerat i kyrktornet och kommer upp till den gamla lurblåsarlägenheten. Utsikten är förtrollande och vi går ett varv på tornterassen som löper runt tornet. Utsikten är fenomenal. Inga motorvägar syns, endast den lilla staden i sina skimrande färger, den botaniska trädgården, jordbrukslandskapet och skogarna visar upp sig nedanför oss. Ladusvalorna dansar runt oss och kyrkan. Här är vi nära himlen med Herzbergs nya präst och det börjar regna. Vattnet kommer från himlen som en välsignelse för råda bot på torkan. Prästen kommer med budskapet om Honom som släcker trösten. Han som hugger ned det gamla trädet, som tjänat ut sin roll, Han som låter det nya trädet slå rot och ge människorna av sin honung. Något nytt är här och jag hör Jesus säga: ”Se jag gör allting nytt!”. När jag frågar Anika vad hon har för visioner för den här församlingen så säger hon: ”Jag måste se vad församlingen behöver. Det får ta sin tid.”
Och jag tänker att Anika Scheinemann är just den Herzberg behöver, den gode herden som ger sitt liv för fåren.
Ulrika Björkstrand
[2015-06-23]
