Hästar i skogen ger mervärde

För att öka naturvärdena i skogen har nu Härnösands stift börjat avverka skog med hjälp av hästar. – Det är ett område där speciella växter trivs och det är svårt att komma fram med stora maskiner. En stor fördel är att hästarna inte ger några direkta markskador, så det är ett skonsamt sätt att avverka på, säger Fredrik Sätter, stiftsskogvaktare i mellersta Jämtland.

Det är ett område på en hektar mark vid Indalsälvens älvbrink utanför Hammarstrand som träden tas ned och forslas bort. Det är skogsarbetaren Sture Nilsson och brorsonen Henrik Nilsson som fått uppdraget. Till sin hjälp har de hästen Tejapojken som är 28 år.
– Jag köpte honom när han var fem år, så vi har jobbat ihop i 23 år. Han får kanske pensioneras nästa år, säger Sture Nilsson.

Sture Nilsson har själv passerat pensionsåldern, men planerar att arbeta många år till. Han har jobbat med att köra timmer med häst och vagn sedan 1962. Då flottades timret på Indalsälven ner till kusten. Efter 1969 började timret köras med lastbil i stället.
– Skogsbruket rationaliserades på 1970-talet och det var en explosionsartad ökning av skogsmaskiner, säger Sture.

1985 började Sture arbeta för Härnösands stift, så i år firar han 30-års jubileum i stiftets tjänst. I framtiden tror han att skogsbruket kommer att förändrats ytterligare och kanske går tillbaka till gamla metoder i viss utsträckning.
– Att avverka med häst och vagn har blivit vanligare de senaste åren. Glädjande nog. Att det utförs skogsbrukstjänster med häst i stället för med maskiner är inte något förlegat. Det är i allra högsta grad modernt, effektivt och miljösnällt. Vill man värna om miljön och skogen måste man börja vara mer varsam. Jag tror att skogsmaskinerna kommer att finnas kvar, men att de kommer att vara mindre och färre, säger Sture Nilsson.

Det är en varm och solig vårdag och luften är full av fågelkvitter när Sture och Henrik Nilsson är ute och kör timmer. Tejapojken går stadigt och säkert mellan stockarna och lyssnar noga på när Sture ber honom gå åt höger eller vänster och stanna. Sedan lyfter männen upp stockarna på vagnen som är en blandning mellan en släde och en vagn med hjul. Det känns idylliskt och rogivande även om det är tungt att lyfta stockarna. När det är lunchdags får hästen en hink med vatten och en stor säck med hö och Sture och Henrik går in i sin barack och äter sin medhavda lunch. Baracken, som de kallar kojan, har hängt med i vått och torrt under många år.
– Kojan är som ett femstjärnigt hotell när man kommer in här en vinterdag med dyngsura kläder och blöta vantar. Då känns det skönt att komma in och få på sig torra kläder och sitta och värma sig en stund, säger Henrik Nilsson.

Både Sture och Henrik tycker att det finns väldigt många bra saker som gör att man uthärdar de tyngre dagarna i skogen. Vad är det bästa med att jobba med detta?
– Att man har friheten att råda sig själv. Man får dessutom bra kondition och får vara ute hela dagarna, säger Sture Nilsson.

Maria Eddebo Persson
2015-06-08

Prästlönetillgångarna

Den skog och mark som Svenska kyrkan förvaltar är utspridd men alltid nära. En del är kustnära, en stor del är samhällsnära och en del är fjällnära. Skogen, jorden och fonderna går under namnet prästlönetillgångarna. I Härnösands stift är det egendomsnämnden som ansvarar för förvaltningen.