I kyrkan nämns ofta ordet synd. När jag konfirmerades fick jag lära mig av prästen att synd är att missa målet. Vilket mål, funderade jag då. Idag tänker jag ungefär såhär.
Tänk dig en skjutbana. Du står bakom en linje, med blicken fäst på en måltavla ganska långt borta. Du vet att det är i mitten du ska träffa. Den lilla svarta pricken är nästan omöjlig att se. Du siktar så gott du kan. Men det är lätt att det blir fel. Det är lätt att missa målet.
Tänk dig en skjutbana. Du står bakom linjen och vevar in måltavlan lite närmare. Den svarta lilla pricken blir större och större. Du ser den tydligare och klarare. Du siktar så gott du kan. Det är lättare att träffa nu.
Tänk dig en skjutbana. Du och jag står tillsammans bakom en linje.
Jag vevar. Du vevar. Vi samtalar om det som sker.
Plötsligt ser vi.
Det är ditåt vi ska. Tillsammans ser vi riktning och mål.
Att missa målet är kanske att inte leva nära och tillsammans?
Att leva bortvänd. På avstånd, i oskärpa. Att sikta på egen hand.
Jag tänker att synd kanske är att tappa kontakten med Gud och med mina medmänniskor. Att tappa kontakten med mig själv. Att se bort, att leva på distans och att inte ”veva in” tillsammans med andra. Min erfarenhet är att i en god och sund gemenskap blir det ofta tydligare vad som är gott, rätt och viktigt.
Jag tror Gud kan ta bort avstånd. Jag tror Gud bjuder in till nära relation. Synd är kanske att inte räkna med en Gud som vill stå bredvid när just jag siktar så gott jag kan.
/Johanna Olander, teolog
