Johannes 20:1-18. Livet vann, dess namn är Jesus Livet vann, dess namn är Jesus! Ljuset vänder åter, naturen visar vägen. Ändå behövs det mer än natur – och definitivt mer än den mänskliga naturen – för att vi ska våga tro att det är livet som får sista ordet, och inte döden. Det är alldeles för mycket som talar emot.
Skärtorsdagen kom med nyheten att terrorn tagit nästan 150 människoliv. Unga kvinnor och män som skulle ha kunnat ge viktiga bidrag till sitt lands utveckling, kanske till hela mänskligheten. Än talar medierna också om offren för den ohyggliga självmordsflygkraschen i Alperna. Vi hör rapporter om människor på flykt, och det är svårt att ta in att det handlar om så många miljoner. Många hundra av dem drunknar i det hav som vi lärt oss förknippa med blåa böljor och sol. Och i Mosul firas det ingen påsk i år, för första gången på över 1600 år. Kristna förföljs och lider under umbäranden på olika platser i världen. Kyrie eleison, Herre förbarma dig, snarare än: Livet vann, dess namn är Jesus!
Och ändå! Livet i Jesu namn hävdar sig, också i våra tider. Under 2014 har vi i Svenska kyrkan tillsammans med lutherska systerkyrkor i hela världen nått ut med hjälp till över 2 miljoner flyktingar. Så mycket flyktinghjälp har Lutherska världsförbundet aldrig förr under sin snart 70åriga historia kunnat ge. Kristen tro och människokärlek gör skillnad. Och många av er har hjälpt till, genom att vara medlemmar, genom kollekt och förbön för vårt internationella arbete. Tack!
Och det började med en sten som var borta! Stenen framför graven som man hade lagt den döde Jesus i. Den stora stenen var borta. Det är detta som ger oss hopp idag, skriver biskop Munib Younan från den lilla lutherska kyrkan i Jordanien och det Heliga landet i sitt påskbudskap. Och han fortsätter: Vi som lider av hur det ser ut i Mellanöstern är tyngda av sorg och rädsla, som Maria från Magdala och de andra lärjungarna. Vi förväntar oss att se den där stenen, vi känner så väl dödens verklighet, extremismen, våldet, brotten mot mänskliga rättigheter. Den goda nyheten är: Gud har redan rullat undan stenen som blockerar våra hjärtan och våra liv. Stenen framför graven, den som symboliserar extremismens, terrorns och orättvisans makt är redan flyttat åt sidan genom uppståndelsens kraft. Kraften från den uppståndne och levande Kristus tar bort hindren mellan oss och ett liv i överflöd. Därför ger vi ingen makt till dem som vill döda kroppen, för vi vet att de inte kan ta död på det som driver uppståndelsens folk. Så säger en kristen röst från Mellanöstern. Tro på uppståndelsen gör skillnad, särskilt där dödens makt känns nära.
Hur är det för oss? Hur ser den tunga stenen ut som blockerar i ditt och mitt hjärta, i ditt och mitt liv? Och vad händer hos oss när vi hör: stenen är borta! Kanske ungefär det som hände hos Maria, Petrus och Johannes? De ser efter. ”Han såg och trodde” står det om Johannes. Vad han såg vet vi: prydligt hoplagda bindlar och duken som hade täckt den dödes ansikte. Vad han trodde, vet vi inte. För än hade de inte förstått vidden, kommenterar evangelisten Johannes. Så de gick hem igen.
De hamnade alltså inte i vårsolens glans med en gång. De var kvar i gråzonens tveksamhet ett tag till. Det behövde sjunka in, det behövdes fler erfarenheter – som den som Maria gjorde lite senare. Hon tror att hon pratar med vaktmästaren, men när denne säger hennes namn förstår hon att det är den uppståndne Jesus själv som talar till henne. Insikten att Kristus lever drabbar inte alltid med ögonblicklig klarhet. Många gånger tar klarheten god tid på sig för att mogna fram. För att hjälpa oss själva och varandra på traven finns ett gott råd: prata om det.
Livet vann, dess namn är Jesus. Ur kapplöpningen mellan Petrus och Johannes blev så småningom en löpeld. I dess spår lyser kärleken till livet, till rättvisa och till frihet. Påsken har tänt en eld i världen. I påsknatten symboliseras den av det nytända påskljuset. En gammal hymn till påskljuset säger:
Detta är den natt då ingen längre fruktar mörkret, då natten lyser som dagen och mörkret är som ljuset – den natt då rättfärdighetens sol går upp med läkedom under sina vingar. O saliga natt som bär bud om att Kristus har gjort dödens makt om intet och fört liv och oförgänglighet fram i ljuset! Liksom detta ljus lyser ibland oss, så må Kristi ljus driva mörkret ur våra liv.
Gud har inte bara rullat undan den stora stenen utan också tänt påskens eld i världen. Det finns de som vill släcka den elden och flytta stenen tillbaka. Men hittills har det alltid funnits människor som hållit vägen öppen och burit påskens eld vidare från generation till generation. Eld måste skötas. Annars kan den förtära och förstöra, som religiös extremism gör. Eller så dör den – och lämnar mörker, kyla, ensamhet och brist på livsmod efter sig.
I hela den världsvida kristenheten samlas under dessa veckor människor kring påskens ljus och eld. Och nya kommer till. Vi gläds med de två unga män som vill bli döpta och de fyra vuxna som vill bekräfta sitt dop och sin tro genom att konfirmeras.
Även denna påsknatt natt kommer alltså nya människor som kan säga: Jag har mött Jesus Kristus, han vandrar med mig, hans försoning och förebild är min livskraft. Jag vill vara med i Guds skapande och nyskapande projekt.
Vi får leva i hoppet om uppståndelsen. Och framför allt så har vi livets gåva här och nu. Liv som spränger dödens rum inifrån och stiger fram – som rättfärdighetens sol med läkedom under sina vingar. Ser vi och tror vi, som Johannes och Maria? Det finns mening och mål med livet i denna värld. Det är ett liv som ger oss tröstens ord och handlingar, när tragedin har slagit till. Det är ett liv som får oss att stå emot hat och arbetar för fred i smått och stort. Ett liv som lyssnar och svarar. Ett liv som drivs av försoningens och uppståndelsens kraft.
Förmodligen hade inte Maria, Petrus och Johannes allt detta kristallklart för sig i det ögonblick då hoppets gnista väcktes till liv i dem. Men det var ändå tillräckligt för att tända påskens eld. Och den brinner i världen. I dig och mig. Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden. Halleluja!