Barnhand i dopfunt
Foto: Lasse Skölving

Tankar kring barn, dop och glädje...

Beppe Wolgers skrev för ett antal år sedan: Barn är ett folk och dem bor i ett främmande land... Ja, barnen bor verkligen i ett annorlunda land, dit vi vuxna borde försöka att komma till lite oftare. För att ha möjlighet att se och uppleva barnets perspektiv lite tydligare.

För många gånger lever barnen i ett land där allt är fullt ut och där det finns få gråskalor.  När barnen är glada är dem det till hundra procent och likadant när de är arga, ledsna, nyfikna eller upprörda.

Men i det främmande landet och på alla andra ställen i världen så tror jag att kärleken är livets grundbult. Barnen är så bra på att känna total kärlek, när de har fått lära sig tillit och trygghet och vet att de är omslutna av föräldrar, familj och vänner.

De ställer sällan villkor för kärlek - de bara är och älskar det som finns runt om dem.

Vi vuxna skulle behöva på nytt lära oss att få barnens blick. På det sättet får barnen vara våra förebilder. När de står oss nära som en syster, kusin eller kompis, oavsett i vilken ålder, så kan de vara förebilder för i hur vi är med varandra.

Så tror och hoppas jag att Gud ser på oss.

Så tänker jag att dopet blir ett sätt för barnet eller den vuxna att vara i centrum för Gud.

Att Gud ser oss med barnets kärleksfulla blick, men också med dess allvar.
För är det något som skulle kunna återspegla Guds känsla för dig och mig, så är det nog som ett barns förbehållslösa sätt att ta in sin omvärld.

Så tänker jag att dopet blir ett sätt för barnet eller den vuxna att vara i centrum för Gud.

Ett centrum som vi alla får var med i och en plats som vi kan dela med den som ska döpas och med Gud själv.

Föräldrar, familjen, släkten, faddrar och vänner får gemensamt vandra genom livet med den döpte, i medgång och motgång. Vi får vara med och stå nära och vara lojala. Vi får säga välkommen till det mest fantastiska underverk och göra det till en stor gemensam och festlig samling runt den som har blivit döpt.

Sen kommer föräldrar att ha många roller, som att säga nej när barnet säger ja, eller tvärtom. De kommer att vara den som håller i balansen och trådarna.
De kommer att vara barnets bärare och lära barnet massor som är viktigt och väsentligt i livet. Som att äta glass, leka kurragömma, hålla om varandra, be och busa.

Välkommen du lilla barn och varmt välkommen att du eller din familj hör av dig till oss, om du vill vara med i din kyrka. Den där du bor och lever nära och som får vara din på en massa nya och roliga sätt.

I ett inledningsord till dopet så skulle man kunna säga så här:
Gud har skapat oss för att leva i gemenskap med varandra och med Gud själv. Att leva i kärlek till varandra är något vi inte alla dagar lyckas med.

Gud gav oss det tydligaste exemplet för ett liv i kärlek:
Det är i kyrkans värld alltid Jesus Kristus. Han som alltid finns där, för vår skull.

Dopet visar oss en väg till ett gott liv. Vi själva får välja att gå den vägen:
- En väg i gemenskap med många kristna, en hel del andra och ständigt med Gud själv.

I dopet säger Gud till oss människor:
Du är mitt älskade barn. Jag ska gå vid din sida i hela ditt liv. Kom så går vi!

Bön:
Gud, barnen är fantastiska.
De fyller våra liv med glädje, spontanitet och livslust.
Vi kan lära oss mycket av deras sätt att vara.
Nästan jämt är allting bra, men vi oroar oss också för deras framtid.
Gud, tack för vattnet,
allt levandes förutsättning och livsnäring.
Tack för vattnet i våra kroppar,
för böljande hav och gatans vattenpuss.
Gud, du som själv är livets porlande källa,
kom med din kärlek till dem som skall döpas.
Ge dem del av ditt liv och ditt löfte att alltid vara oss nära.
Amen.

Magnus Fjelkman, präst