Just nu rapporterar Migrationsverket att 2300 ensamkommande barn kommer till Sverige varje dag. De som stannar behöver en frivillig god man som företräder dem i ekonomiska och rättsliga frågor tills de fyllt 18 år. När antalet flyktingbarn och ungdomar nu ökar räcker kommunernas gode män inte längre till, väntetiderna blir längre och barnens rättssäkerhet hotas.
Ett sätt att gör skillnad
När Rolf Gustafson, 69, gick i pension kände han inte för att lägga sig på sofflocket. Han ville få användning av den kunskap han samlat på sig genom livet, och fortsätta att hjälpa andra.
- Som pensionär har jag mer kompetens än någonsin tidigare så det känns fel att lösa korsord hela dagarna eller gå nån kvällskurs bara för att det är kul. Att vara god man är mitt sätt att fortsätta vara diakon, menar han.
Idag har han varit god man i två år, och har under den tiden hjälpt sju barn. Nu har Rolf hand om fyra ungdomar och varje vecka tar han kontakt med barnen, boendet och skolan, går på möten eller följer med någon till tandläkaren. Ett uppdrag som både stärker hans kristna tro och inkluderande människosyn, men som även berör och upprör honom.
- Dessa barn är mycket känsligare än ett tryggt barn, men samtidigt är de hårdhudade av allt de har sett. Att ta sig till Sverige som minderårig är jättesvårt. Deras flykthistorier är hårresande, kanske har de kommit hit fastklamrade under ett lastbilsflak. Små barn klarar ofta inte resan, och många flickor kommer aldrig fram utan hamnar i sexindustrin.
Motiveras av sin kristna tro
Rolfs uppdrag är att företräda barnet i förälderns ställe och ge hjälp och stöd med ekonomi, myndighetsprocesser, skola och boende, samt se till att barnet behandlas medmänskligt och enligt lagen. På det stora hela anser han att systemet fungerar och att myndigheterna gör sitt jobb, även om asylprocessen fortfarande är lång och han möter många paragrafryttare som försvårar arbetet.
- Ibland reagerar jag över hur kantig och känslokall kontakten med myndigheter kan vara. Problemet är att vi tar emot fler barn än vi vill ta hand om, och därför fuskas det.
Rolf anser att hans största utmaning som god man därför är att vara noggrann i att bevaka barnets rättigheter och inte låta felaktigheter passera.
- Det är inte alltid barnkonventionen följs och språkanalytiker gör medvetet fel bedömningar som leder till att barn utvisas. Det är alltid lättare att vika sig för myndigheter, även när de gör fel.
En god man har till exempel högre mandat än Socialstyrelsen, förklarar han. Är barnet placerat i ett grupphem som myndigheten tycker fungerar bra, men den gode mannen inte håller med, säger lagen att god man bestämmer. Därför behövs en utomstående som kan se till att barnet behandlas rättvist och mänskligt. Men det är ett system som kräver att frivilliga privatpersoner ställer upp.
- Behovet är verkligen stort och det är ett fantastiskt, meningsfullt jobb. Människor har rätt att komma hit och därför måste vi hjälpa dem. Jag motiveras av min kristna tro. Om det är sant att Gud vill varje människa gott, då är det också sant att jag har ett ansvar mot mina medmänniskor.
Världen blir global i praktiken
Ett barn som har tvingats ifrån sin familj, kommer från en annan kultur och religion med andra värderingar, som inte vet hur länge de får stanna och inte förstår språket, är av förståeliga skäl ofta ett stressat och oroligt. Det kan vara svårt att hålla distansen och sätta gränser när man blir berörd och komma ihåg att en god man inte är en vårdnadshavare.
- När jag blir drabbad av barnets berättelser eller av hur de bemöts på migrationsverket får jag inte reagera känslomässigt som om det vore mitt eget barn. Jag måste se på det som ett arbete. Det betyder inte att jag är mindre hjälpsam, en viss distans gör snarare att det går att se nyktert på barnets situation.
Ändå märks det tydligt att Rolf har stor kärlek till barnen, de fikar, promenerar och de är välkomna hem till honom och hans fru på barnbarnens födelsedagar. Han vill gärna att de ska få uppleva en svensk miljö. Rolf ler stolt när han berättar att en av de flyktingbarn han brukade arbeta med idag kallar honom farfar efter flera år fortfarande ringer och ber om kärleksråd.
- Uppdraget gör att världen blir global i praktiken. Varje människas värde blir mer än bara ord och teorier. Behovet av att försvara min egen religion och kultur minskar, men min kristna tro ökar. Jag känner att jag har gett av mig själv till en annan människa.
Karin Widén