Konsten att göra en helomvändning

Livet hade kört ihop sig. Gift, barn, hus och en fast anställning. Allt såg bra ut men under ytan kokade så mycket undantryckta känslor och behov att ytan till slut krackelerade.

Jag hade lyssnat så mycket på omvärlden och jäktat med i nåt tokigt livslopp med sikte framåt mot nästa mål ... och nästa och nästa ... som man borde göra ... som alla andra familjer gjorde ... helt normalt.....men vi tappade bort varandra i allt detta. Framför allt tappade jag bort mig själv, eller lämnade smulor av mig själv efter vägen.  

Vardagen bestod i allt för stor del av att vara andra till lags. Bekräftelsebehovet innan jag lärde känna det. För lite vem är jag? Vad mår jag bra av? Vilka är vi och hur vill vi ha det? Detta urvattnade mig. Till slut blev jag sjuk, något som jag hade svårt att se och acceptera.

Då renoveringarna började se sin ände tog relationen helt slut och det stod fullständigt klart att vi levde separata liv och ytan som såg hel ut egentligen bara höll oss sysselsatta med att inte känna efter hur fel ute vi var som par. Med för högt tempo i livspusslet hade vi rusat efter separata målbilder och rutat in våra skilda ansvarsområden så att vi när var och en skött sitt klarat helheten bra. Men borta var gemenskap, sammarbete och familjekänsla och glädjen över att ha allt detta.

Jag såg inte detta själv där och då men har efter hand lyckats se vissa mönster och lyckats analysera mina val till varför jag helt plötsligt fann mig stående vid vägs ände. Utan ork, lust eller förmåga att se hur det någonsin skulle gå att laga det som nötts ner under så lång tid. Skärvorna var ju bara smulor så det fanns inget kvar att pussla ihop kändes det som.

Genom att jag blickat inåt, lärt känna mig själv, mina fel, brister, styrkor, rädslor och behov, har jag idag helt andra förutsättningar i livet. Jag är sann mot mig själv och därigenom sann mot andra och väljer därefter in sådant jag mår bra av. Sådant jag till hundra procent vill ha in i mitt liv. Hela tiden får hjärtat vara med i besluten, och motiven är numera utifrån kärlek och sällan utifrån bekräftelsebehovet.

Jag inser såklart att jag sårat människor i mina dar genom att inte fullt ut lyssnat inåt och haft hela hjärtat med i mina vägval. Särskilt min dåvarande man, de stora barnens pappa. Men jag har förlåtit mig för det då jag har förstått att jag inte kände mig själv och inte hade möjlighet att göra annorlunda då. Jag kände inte igen mina behov och mina rädslor som många gånger var motiven bakom en del av vägvalen.   

Separationen var ett faktum och socialt "ömsade jag skinn". Det är nog många som känner igen sig i detta. Att man helt plötsligt står utanför normen och är lite obekväm för folk och bekanta.

Vi gick skilda vägar och jag tog hjälp i form av samtalsterapi hos psykolog, därefter själavård genom jobbet. Något jag starkt kan rekommendera andra att göra om de själsligt tagit slut. Genom detta har jag fått hjälp att se saker hos mig själv, hur jag reagerar i vissa situationer och framförallt fått de verktyg att hantera mitt liv med som jag saknade då.

Jag flyttade till en lägenhet för att vara kvar på orten, men satt fast i ”tryggheten” på jobbet som församlingsassistent i Trollhättan. Jobbet  tog alltmer energi. Bland arbetskamraterna blev det alltmer fokus på det som inte fungerade. Många mådde dåligt. Flera kom till mig för att jag lyssnade, men till slut gick det inte. Jag kände mig ynklig som spelade med, men egentligen höll jag på att drunkna. Ta slut. Jag gav ut och tog slut!      

Istället för att ta det lugnare och hitta balansen försökte jag skapa ett annat liv parallellt att kliva över på. Kvällar och nätter bakade jag surdegsbröd och rostade müsli som jag sålde. Jag fick en liten kundkrets men det gav inte så mycket. Startade företag nåt år efter och satsade på distribution av kosttillskott och hälsoprodukter. Kost och hälsa har alltid varit viktiga bitar för mig. Produkterna var riktigt bra och jag använder dem fortfarande. Allt såg bra ut, men det var ett jagande efter livsdrömmar. Även här krävdes det att jag engagerade mig i mänskliga relationsbyggen och nätverkande. Var redan mätt på just det från det andra jobbet. Jag tog sakta men säkert slut på mina reservkrafter!

Att bygga allt detta vid sidan av den heltid jag redan hade tog för mycket. Till slut höll det inte. Det åt upp mig och dränerade min energi. Jag började längta efter att skapa mig en hållbar vardag åt oss.   

Lägenheten gjorde att jag kände mig inlåst och uttittad. Jag ville ut på landet, känna trädgårdsfrihet. Hela tiden slets jag mellan jobbet och familjen som jag ville ge allt. Varje gång jag stängde dörren var det något som höll mig tillbaka som ett resårband. Att jag stretade åt fel håll. Jag kände att jag borde vara hemma mer för barnen, men var tvungen att sköta mitt arbete. 

Anställningen var en trygghet och det var det flera som sade till mig. Men den åt upp mig och vad är det då för trygghet? Har man ingenting att ge är man på fel ställe. Till sist tog jag steget och begärde tjänstledigt och snart sade jag upp mig. Utan trygghet. Det gick inte längre.

Det handlade också om arbetstiderna som inte var bra för familjen. Vi hade jätteduktiga barnvakter, men jag ville framförallt ge min tid till barnen. Men både lägenheten och anställningen gjorde mig ekonomiskt bunden. Jag bad mycket under den här tiden och till slut vågade jag säga upp mig. Det blev ohållbart att vara kvar.

Jag hade länge hört en röst inom mig som sa att jag inte kunde vara kvar, men jag hade inte lyssnat på den. Men när jag stängde en dörr öppnade Gud en annan. Jag var i fel rabatt utan näring för mig. Jag behövde byta rabatt där jag kunde ge av mig själv utan att dräneras.

Men allt släppte när jag slutade jaga. Jag tänkte på vilka styrkor jag har. Vad Gud har lagt på mitt hjärta. Vad jag tycker om att göra. Steg för steg fick jag plocka tillbaks allt mandat jag lagt ut åt andra att tycka åt mig om min familj. 

Sista året i lägenheten gjorde vi en visionstavla som nu hänger i köket ovanför vedspisen. Ett collage där jag och barnen satte upp bilder och urrivna rubriker om hur vi ville att det skulle bli. Ex. ett hus att flytta till, en kamel för att vi ville gå på djurpark och rubrikerna ”Jag bytte karriär och förverkligade mitt livs dröm” och ”Fick styrka av varandra".

Jag tog besluten våren 2013 där på löpande band - bad om tjänstledigt för miljöombytets skull, sade upp lägenheten för boendesituationens skull, började fundera på mitt företagande och vad jag verkligen ville göra, vad jag skulle må bra av. För vår familj beslutade jag att vi skall bestämma, inte styras av allt och alla runt omkring. Vi skall bara vara för varandra.  

Snart fick jag jobb via Farmartjänst som egenföretagare, där jag till en början lärdes upp inom mark och anläggning och jobbade mestadels med stenläggning den första sommaren. Perfekt för mig, jag fick fysiskt trötta ut mig och kreativt skapa men slapp engagera mig i mänskliga relationer som jag var mätt på. Yrkesmässigt byggde jag nu nytt kontaktnät. Jag fick uppskattning och kände att jag var en resurs och tillförde något. Det ledde senare via kontaktnätsbygget till kontrakterad grönyteskötsel närmare hemmaplan som nu är den huvudsakliga arbetsuppgiften sommarsäsong. Där jag även ansvarar som arbetsledare åt ett arbetslag att sköta garantiskötseln som inlejd underentreprenör åt ett större företag.

Nu kan jag styra min tid själv. Dessutom fick jag möjligheten att köpa ett fint gammalt hus från förra sekelskiftet.. Jag ville verkligen bo kvar i Hjärtum för barnens skull och för att vi trivs bra här. Det är god stöttning och samspel mellan familjer. Äntligen kunde jag känna mig mer hel än halv. Vi levde ohållbart och jag pallade inte.

Snart föll bitarna på plats och jag träffade min nuvarande man som kom in i våra liv mitt i förändringsprocessen med flytt och karriärsbyte. Så mycket glädje och livslust vi fick av dessa förändringar. Underbart att få skratta tillsammans igen, som vi skrattade och gör ännu.

Vi samlades förra sommaren, summerade vårt första nya år som familj och gjorde en ny visionstavla för önskemål om framtida livsinnehåll som bland annat resulterade till att vi blivit en till i familjen. Vi har fått Olle 6 månader. Allas lille älskling. Vi är många kring honom då min man Sven har tre vuxna barn och tre barnbarn där de minsta två som är tvillingar är fem månader. Kärleken har gett mig ny styrka och Gud har visat mig vägen till det liv vi lever idag.  

Vi skalade ner surret runtomkring. Hittade familjekänslan. Då behöver man inte ha så mycket. Det räcker med hink och spade. 

Ju mer jag stängde av yttervärlden, desto klarare blev det gudomliga inuti. Innan var det så mycket brus. Olle som är ett halvår vet nog mer om Gud än vi. Vi har så mycket i vägen, många lager. Isoleringsmaterial som hindrar oss att ta till oss det Gud vill säga och göra. Ju mer man lyssnar inåt, desto mer kan man inspirera andra till att utvecklas.  

Det är så lätt att folk äter upp din tid. Det kan handla om att hjälpa någon med posten, hunden eller vad som. Vi vill gärna hjälpa till, men det gäller att inte stjälpa sig själv och att det går ut över de man har omkring sig.

Fråga dig om du hjälper från hjärtat eller för att få bekräftelse? Om det tar ork från familjen får jag säga nej, då handlar det oftast om bekräftelsejakt. Men är hjärtat med så är oftast familjen med på det också och då får vi också tiofalt igen.

Jag kan aldrig fullt ut bestämma hur vi har det men jag kan bestämma hur jag skall förhålla mig till det. Jag kommer fortsätta välja glädje och positivitet. Tror meningen med livet är att tjäna andra i glädje. Alltså hitta rätt och njuta av att göra det man tycker om. Då är man till störst hjälp för människor omkring sig.  

Har du frågat Gud vad han lagt på ditt hjärta, gör det!

Mikaela Hult