2015-01-15
Brandbomber mot moskéer och massmord i Islams namn. Detta sker innan julsakerna hunnit bäras undan. Jag finner anledning att påminna om något av det som sades i Domkyrkan på julafton.
Julen förknippas bland kristna med fredens budskap. Det är vackra ord som de flesta tycker om att höra. Men kan fred verkligen bli mer än vackra ord? Någon sade att det under 1900-talet bara varit en månad med fred i hela världen. Är det då meningsfullt att tala om fred?
Julen 2014 var exakt 100 år efter den omtalade ”julfreden” 1914 på västfronten av första världskriget. Egentligen var det ingen riktig fred, men väl en vapenvila. Den var inte sanktionerad och olaglig, men har gått till historien som en ljusglimt i ett annars mörkt sammanhang. Hur det började vet nog ingen, men någon började med att gå upp ur skyttegraven. Från andra sidan var det många som samtidigt ”började” att vägra skjuta. Följden blev en kort vapenvila där man möttes i ingenmansland, tog hand om sårade och döda, utväxlade presenter och brev, och till och med spelade fotboll mot fienden! Efteråt förflyttades förbanden för att inte hamna mitt emot varandra och ”riskera” fler ”fredsinfall”.
Vi befinner oss i ett helt annat sammanhang än världskriget 1914! Men vi är i ett läge där rädslan och ilskan växer. Där så sker, kommer ropen på hämnd och krav på att bekämpa ”den andre”. Jag förstår både rädslan och ilskan. Men jag är nog mest rädd för hämndbegär och krav på kamp. Vilka som kastat brandbomber på svenska moskéer vet vi inte. Det är polisens sak att utreda, och om möjligt lagföra de skyldiga. Det finns ingen anledning att anklaga någon när vi inte vet mer. De ansvariga för massmordet i Paris är av allt att döma döda. Vi kan spekulera och ana en del av deras motiv. Men att anklaga människor som tillhör samma religion, kultur, eller annan grupptillhörighet är att öka faran och minska möjligheten till fred.
Det som gör att vi kristna förknippar jul med fred är bland annat berättelsen om att när Gud vill möta människan tar Gud första steget. Gud kräver inte sin ”rätt” eller överhöghet. När vi kräver hämnd gör vi motsatsen.
Därför vill jag gärna påminna om behovet av modet att gå först med att låta bli att skjuta, att låta bli att sprida hat och hot. Låt de skyldiga ta ansvar för sina handlingar, och polisen lagföra dem. Vi andra måste söka vägar för att i uppriktig nyfikenhet och intresse försöka förstå den som tänker annorlunda än vi själva. Då lär vi oss förstå oss själva.
Samtidigt visar vi hur man på riktigt kan visa vägen till fred.
Johan Tyrberg, biskop i Lunds stift
Artikeln har tidigare varit publicerad i Sydsvenskan, 14 januari 2015