Foto: Andrea Kollmann

Diakon som jobbar med barn och ungdomar

Nyhet Publicerad Ändrad

Jonas Wollin trodde först att diakon inte var något för honom. Han ville arbeta med unga och utbildade sig först till fritidsledare innan han insåg vilket som var hans kall.

2014-09-11

‒ Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan: ”Vad är en diakon?”  

Det säger Jonas Wollin som är diakon sedan tjugo år tillbaka, de senaste sju åren i Anderslöv där han också bor. Själv var han i unga år inte riktigt på det klara med vad en diakon arbetar med. Hans bild då av diakoner var medelålders kvinnor som arbetar med äldre. Och det var ju inte han.   

‒ Så tanken slog mig inte ens. Jag kommer från en släkt i Ystad där ingen är regelbunden kyrkobesökare. Konfirmationen upplevde jag som hyfsat positiv även om jag inte hittade Gud. På grund av gott fika och snygga tjejer fortsatte jag i Kyrkans ungdom men jag var fortfarande inte troende. Det var först på gymnasiet som det började växa fram och i sjuttonårsåldern kanske jag skulle ha sagt att jag var troende till ungefär 51 procent.  

Jonas jobbade på Trelleborgs gummifabrik efter gymnasiet men kände att det var med barn och ungdomar han ville jobba. Fritidsledare verkade passa som hand i handske. Han utbildade sig på Jämshögs folkhögskola där fritidsledare och församlingsassistenter gick parallellt, något som öppnade en dörr mot kyrkan.  

‒ Även om jag var inne på att jobba på en kommunal fritidsgård ville jag ändå ge kyrkan en chans. Så jag sökte ett jobb som jag också fick. Sedan dess har det varit kyrkan för hela slanten. Men efter några år som församlingsassistent började Jonas att fundera över sin yrkesroll och märkte att han var mer inriktad på själavård, fast han ville ändå fortsätta att jobba med barn och ungdomar.  

‒ Jag insåg ganska snabbt när jag började att arbeta att folk tydde sig till mig och jag kände också att jag var mer intresserad av människors insida än att leda grupper. Jag ville fortbilda mig, bygga på min utbildning som församlingsassistent och hittade en intressant utbildning diakoniutbildningen på Ersta Sköndal högskola.  

Utbildningen visade att diakoni innebar mycket mer än vad Jonas hade trott. Profilen var mer utåtriktad och bredare och de blivande diakonerna studerade tillsammans med blivande socionomer.   

‒ Under utbildningens gång insåg jag att diakoni är något större. Man jobbar inte bara med äldre utan med alla människor från nyfödd tills man dör. Det var egentligen först då jag förstod att diakoni var något för mig.  

Jonas arbetar i stort sett bara med barn och ungdomar i Anderslöv. Det är det huvudsakliga innehållet i hans diakonitjänst. Församlingen har ett gott samarbete med skolor och samarbetar med kommun och föreningar. Jonas har bland annat flera konfirmandgrupper och är ledare för tre Fish Club-grupper, en fritidsverksamhet efter skolan för femmor, sexor och sjuor som vi skrivit om tidigare på stiftssidan.  

Hur ser en arbetsvecka ut för dig?
‒  Ingen vecka är den andra lik, det varierar väldigt. En fast punkt är till exempel att jag jobbar på en Montessoriskola en gång i veckan och talar om etik i ämnet livskunskap, vi gör dilemma- och samarbetsövningar och pratar om hur vi ska bemöta andra människor.  

‒  Det är bra att ha en uppgift på skolan när jag kommer dit. Jag gillar inte att bara dyka upp och bara finnas till, jag är inte mycket för sådan ”dräll-verksamhet”. Om någon frågar mig i korridoren vad jag gör där vill jag ha en anledning och svara att jag ska till klass 2b - så blir det inga konstigheter med min närvaro. Men visst undrar barnen vad jag är för någon. Diakonyrket är inget självklart. I början tyckte jag det var jobbigt när alla hela tiden frågade vad jag egentligen jobbar med och om en diakon är en halvfärdig präst. Nu är jag lite mer avslappnad, så när barnen säger ”Diakon...är det som en präst, eller?” svarar jag ”Ja, typ.”  

Men vad är en diakon?
‒ Det handlar först och främst att möta människor och finnas för dem. Och då menar jag inte att ta emot på expeditionen, utan om att finnas där människor finns, att vara en medvandrare och ett bollplank.  

‒ Jag har arbetat här i sju år nu och bor dessutom på orten. Det är en fördel att folk känner mig, man ses mer som en ”vanlig” människa. Ofta sker spontana samtal när jag stöter på någon i affären. Vissa behöver bara bli sedda där och då i några korta meningar, men behöver de mer tid avtalar vi om ett längre möte.  

Hur gör du det? 
‒ Man får vara kreativ. Jag arbetar mycket utåtriktat och söker samarbeten av olika slag. Jag har en bild av att vi ska vara en del av samhället och arbetar på att skapa kontaktnät med så många aktörer i samhället som möjligt.  

Förutom arbetet ute på skolorna ingår Jonas i ett samarbete mellan kommun, socialtjänst, polis, skola och kyrka. Parterna träffas var sjätte vecka för att utbyta erfarenheter och samordna insatser om det behövs i kommunen. Senast har de haft ett gemensamt informationsmöte för föräldrar om drogsituationen i Anderslöv.  

‒ Min gåva är att arbeta med unga, det har jag känt länge. Och diakoni är viktigt för ungdomar. Man ska följa sitt hjärta och känna efter vilka gåvor man fått i livet och det här är min uppgift och kommer alltid att vara. Som diakon är jag vigd inför Gud. Så även om jag skulle sluta mitt jobb imorgon och börja på Ikeas lager är jag alltid diakon.        

andrea.kollmann@svenskakyrkan.se

Läs mer: Så blir du diakon