Biskopsvigning i Uppsala domkyrka, 140824 (10 e Tref, III, Första Korinthierbrevet 12:4-11)

Käre Johan, Snart är det dags!
Väntetiden är slut, alldeles snart får du höra orden som inleder varje vigningsakt i vår kyrka – om kyrkan som Kristi kropp, om Guds folk där vi alla genom dopet är kallade att föra ut evangelium i hela världen.

Åt dig ska idag anförtros ett särskilt uppdrag, biskopens, med allt vad det innebär. Det är stort – och ändå aldrig större än dopet. Dopet är en beröring av nådens Gud, det förenar oss i liv och död med Jesus Kristus och det förnyar oss genom den heliga Anden som upprätthåller skapelsens vardag.

Därför är det så väldigt passande att dopets vatten glatt skvalpar omkring i ditt biskopsvapen! Där ser vi tre skummande vita vågtoppar som kan vara en bild för den heliga treenigheten, och två vågdalar att vila i: gott om plats för den kristna människan som är rättfärdig och syndare på samma gång, simul iustus et peccator som både teologin och livet lär oss.

Ja, det går inte att ta miste på den maritima miljö som präglar ditt vapen och som hör ihop med den du är och har blivit genom din livshistoria. Havs- och kustmiljön kommer du att leva med även framöver. Blekinges och Skånes stränder och hamnar hör till det som ger karaktär åt det stift som du nu ska tjäna som biskop.

Det går heller inte ta miste på den maritima miljöns betydelse för livet i tron. Närheten till dopets vatten är den kristna livsmiljön, därför bör också en biskop hålla sig ständigt berörd av detta vatten. Ditt vapen utstrålar just detta – dopet som livsmiljö. Där finns ankaret vars form bestäms av korset. Det om något är väl ett uttryck för att det är i berättelsen om Jesus Kristus som grunden finns.

Men det är också på ett annat sätt som strandlandskapet är en sann bild för hur det är att vara människa. Vår livsmiljö är gränslandet där motsatser möts: hav och land, nåd och icke-nåd, passion och likgiltighet, styrka och svaghet, evighet och tid, liv och död. Vi är skapta för att finnas där motsatser möts, där strömningar bryts, där det föds än dimma, än gnistrande klarhet. Vi är inte gjorda för att leva där det bara finns idel entydighet. Vår livsmiljö är både-och, snarare än antingen-eller. Historien är full av exempel på hur fel det blir när människan förnekar detta livsvillkor av både-och vill skapa en enhets- eller renhetskultur där bara en enda absolut sanning är tillåten. Att hålla fast vid detta både-och kan ibland vara påfrestande, särskilt i lägen där polariseringen ökar.

Men du har en grund att stå på, Johan. Du bottnar. Sagt med ord som är älskade i Lunds stift: Du bottnar i nåden. Och därför att du vet att du bottnar har du fast grund under fötterna även när allting tycks flyta åt tusen olika håll – och det gör det ibland, även för en biskop. Känn då efter med fötterna, särskilt i sådana stunder, och ta in det på nytt: du bottnar, i nåden, därför kan du lyfta blicken och titta på skeppslampan som sprider sitt sken och lyser upp den mörkblåa himlen. Den vill få dig att se åt sidorna och framåt! I mörker lyser ljus, så att du kan skapa i världen. Gör det med glädje och tillförsikt.

Din vilja att bottna i nåden och skapa i världen är tydlig. Den kommer fram i ditt valspråk som är kort och pregnant: jordens salt. Vi som har fått lära känna dig vet att du är noga med att saltet inte ska stanna i saltkaret. Du vill att det ska ut, att det ska fylla sitt uppdrag genom att blanda sig med världen.

Du blir biskop i en tid då de goda förväntningarna på kyrkan är många och starka. Många som själva tvekar att kalla sig kristna efterlyser kyrkans röst. De som irriterat frågar ”Varför säger eller gör kyrkan inget?” ger uttryck för att det behövs mer salt.

Det behövs mer salt för att världens liv ska bära! Denna sommar som vi säkert kommer att minnas för den plågsamma kontrasten mellan särdeles generös solvärme och så många mörka nyheters iskyla har gjort det väldigt tydligt. Saltet som får livet att bära behövs.

Vad är då saltet? Ni är saltet, säger Jesus till dem som lyssnar till honom. Ni är saltet världen behöver, allihopa. Med tanke på dagens tema kan vi också säga att det är ”nådens gåvor” som är det salt som får världens liv att bära.
De nådens gåvor som Paulus räknar upp i texten vi hörde är inga lyxartiklar utan rena nyttigheter. Paulus säger inte ”Hos var och en framträder Anden så att det känns gott och skapar allmän trevnad.” Utan: ”Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.” Ja, det finns också ett nyttighetsperspektiv i det kristna livet. På nådens grund.

Den enas salt är gåvan att meddela vishet, den andre kan meddela kunskap. Någon har tron. Någon botar, en annan gör under. Åter en annan har en särskild urskiljningsförmåga, en annan är mångspråkig. Det finns en utpräglad individualitet hos Paulus. Var och en har fått utdelning av gåvor efter Andens behag, ändå är gåvorna tänkta att tjäna det gemensamma goda.

Orsaken till jämlikhet mellan oss människor ligger alltså inte i att vi alla har likadana gåvor. ”Precis samma” finns inte som rättviseprincip i den heliga Andens ekonomi. Likaså är principen ”om inte alla, så ingen” på kant med Andens ekonomi. Nådegåvorna är brokiga. Grunden för jämlikheten ligger enligt Paulus därför inte i någon likadan-het utan i det att det är en och samma Ande som begåvar oss med det vi har.

Helt uppenbart är det ju också så att det inte bara är biskopar som har saltkar att salta med, utan saltandet är allas jobb. Vi kan inte bidra till den sälta som behövs för att världens liv ska bära om vi överlåter saltandet till proffsen, utan alla, alla, kan vi bidra med våra korn.

Särskilt ni lundastiftare, hjälp Johan salta! Och må Guds Ande stärka oss alla så att vi lever vända mot världen och öppna för varandra. Amen.