Lunds näste biskop: "Jag är en visionär"

2014-05-02 

Mitran satt lite tajt och korkåpan var för lång. När vi träffas har Johan Tyrberg precis varit i domkyrkan och testat sin blivande biskops-outfit. Det mesta tar han över efter biskop Antje, men de lila skjortorna har han själv fått beställa.

Har det sjunkit in än att du ska bli biskop?

– Det börjar lägga sig lite nu. I början var det fullständigt upp och ner. Rena tumultet. När de första personerna tog kontakt och frågade om jag ville ställa upp i valet tog jag det som ett skämt. Jag trodde nog att det var ganska riskfritt att ställa upp, säger Johan med ett skratt.

Det var först inför den andra valomgången som han tänkte tanken att det faktiskt kunde bli han som blev stiftets 69:e biskop. Johan fick 71 procent av rösterna i den andra valomgången. Ett så starkt stöd hade han inte väntat sig.

Berätta om när du fick beskedet. Du satt i bil från Karlshamn till stiftskansliet i Lund med rösterna från ditt kontrakt?

– Det var tur att jag satt på passagerarsätet. Jag hade mobilen i knät när det ringde. Det stod Antje Jackelén på displayen eftersom jag har henne i kontaktboken. Hon meddelade att jag hade blivit biskop electus, hon gratulerade och sa att jag fått mer än 70 procent av rösterna.

Vad tänkte du då?

– Att det är bra att jag sitter ner och att jag inte behöver hålla i någon ratt. Det gick runt i både huvud och mage och överallt på något sätt. Samtidigt tänkte jag att jag inte har någon aning om vad jag ger mig in på. Men det kändes bra att det var ett så starkt stöd. Människor har valt mig, jag har inte trängt mig på. Det känns hedersamt. Jag känner mig ödmjuk inför det.

Du har lång församlingserfarenhet. Var tror du att du har för nytta av det i ditt jobb som biskop?

– Jag har lång och bred erfarenhet från olika församlingar. Det innebär att jag har en medvetenhet om församlingars inneboende olikheter. Det är en väldig skillnad på en församling med 5 och 35 anställda och mellan glesbygd och stad. Vilken typ av stad man bor i kan påverka vem som engagerar sig. Vi som präster måste lyssna in oss i vilken typ av församling vi är.

Är vi bra på det inom kyrkan?

– Många av oss präster tänker nog efter studierna att ”Detta vill jag” och det är bra att tänka så. Men det är inte säkert att det är just det som församlingen behöver där man hamnar.

Du pratar mycket om att du vill utveckla församlingsverksamheten. Hur menar du då?

– Det är i församlingen som kyrkan händer. Det är där möten uppstår och evangelium förkunnas i ord och handling. Det är viktigt att vi är en episkopal kyrka. Vi är ingen företagskoncern med en liten grupp människor som bestämmer vad alla ska göra i varje enskild situation. Jag vill vara en lyhörd biskop inför det och i gengäld får församlingen vara lyhörd gentemot stiftet. Mitt sätt att visa vägen utgår från församlingens behov.

Stiftet består av 169 församlingar, alla med olika behov. Hur ska du lyckas med det?

– Man ska lyssna och påverkas, men det är inte så att alla får sina önskemål uppfyllda. Det ingår i arbetet att sätta gränser för en del. Jag hoppas att jag är en god lyssnare. Jag försöker att träna på det i alla fall.

I biskopsarbetet ingår tillsyn. Hur ser du på visitationer?

– Det blir en paus i visitationerna i minst en termin. I höst ska jag fundera ut när och hur de ska komma igång. Jag vill synas i församlingarna vid visitation men även vid andra besök. Visitationerna är ett bra instrument eftersom det blir ett fördjupat möte. Jag ska försöka att synas både i församlingarna och på stiftskansliet. Nationellt och internationellt. Det blir utmaningen.

Hur ska du lyckas med det?

– Jag får arbeta fram en form för det. Som kyrka gäller det att svara på de frågor som folk ställer. Men det går inte att vara överallt. Det handlar om prioriteringar och att vara närvarande till hundra procent där jag är.

Är du en ordningsmänniska?

– Jag behöver folk som håller igen. Någon beskrev mig som en ballong. Då behövs det en lina som håller fast den i marken. Jag fungerar lite som en kirurg. Jag gör ingreppet och sen får andra sy igen och sätta plåster medan jag ger mig på nästa utmaning.

Är du en person med stora högar papper på skrivbordet?

– Jag har högar som kan se kaotiska ut, men jag vet exakt vilket papper jag ska ta tag i nästa gång och det är sällan något papper försvinner. Och jag blir alltid klar i tid, om än inte i våldsamt god tid. Så har jag nog alltid varit.

Berätta om dig själv!

– Jag är visionär, ständigt på väg mot något nytt.

Nu ska du ha samma jobb 15-17 år framåt. Hur känner du inför det?

– Det ska bli spännande. Jag har varit sju år i Karlshamn där jag är nu och så länge har jag aldrig varit någon annanstans. Men jag hade gärna stannat i Karlshamn om jag inte blivit biskop. Samma tjänst kan ju erbjuda nya utmaningar.

Hur ska du göra för att behålla energin och entusiasmen så länge?

– Just nu känns det inte som något större problem! Jag tror att det sker i mötet med människor omkring mig. Jag bärs fortfarande av idéer och projekt som jag skulle lansera i Karlshamn ett par år framöver.

Vad i din uppväxt har präglat dig?

– Mina föräldrar bekände sig som kristna, men vi var inte i kyrkan varje söndag. Jag hade en nyfikenhet men ingen vilja att bli präst som barn. Vi flyttade ofta. Jag är uppvuxen i Norra Skåne och kring Ystad. Far jobbade inom bankvärlden och hans jobb bestämde vart vi skulle flytta. Mor arbetade som lärare.

Ledde flyttandet till en rotlöshet?

– Jo, eller att jag har rötterna på annat sätt, förankrad i människor snarare än platser. Jag är en person som gillar nya utmaningar och äventyr. Flyttandet som barn har gjort att jag fortsatt att flytta som vuxen – bland annat till Blekinge och Tyskland.

Johans väg till att bli präst var varken okomplicerad eller spikrak. Nyfikenheten kring Bibeln som föddes vid konfirmationen ledde till att han fortsatte att läsa den och böcker om Bibeln. Johan hade tankar på att bli skådis, jägmästare eller jobba med naturvetenskap. Senare funderade han på att bli psykolog och läste en termin psykologi under militärtjänsten. Johan bestämde sig för att bli läkare, men kom inte in. Han sökte vårdlinjen på gymnasiet och jobbade på sjukhuset i Kristianstad efter muck. I samma veva sökte han till den religionsvetenskapliga linjen i Lund. Johan trivdes bra och upptäckte att man framförallt får arbeta med människor. Han antogs som prästkandidat, men beskriver hela studietiden som en kamp om vad han skulle bli. Några enskilda händelser, några samtal och flera möten gjorde att han till slut bestämde sig för att sökta till pastoralinstitutet.

– Jag tänkte att ”man behöver inte arbeta som präst hela livet…” Det är nu 24 år sedan och nu vill han inget annat.

Hur ser du på ledarskap? I din blogg skriver du ”att leda är att älska”. Vad menar du med det?

– Det är väl en bra rubrik? Jag menar att leda handlar om att möta människor och gå före på ett sådant sätt att folk vill gå efter. Att leda handlar inte om att få folk att göra något utan om att få folk att vilja göra något. Det måste finnas en aspekt av kärlek med då. Ledarskapsfrågor är jätteintressanta eftersom det handlar om människor. Johan beskriver ledaren som en konstnär. 

– Att leda handlar om att kunna se det som ännu inte syns och att göra det tydligt.  Jag sätter människor omkring mig högt. Jag vill inte se människor som redskap i en redskapsbod som man bara plockar fram när man behöver dem. 

Johan förklarar gärna i liknelser. Han berättar hur han vill behandla människor som en champagneflaska snarare än som en tandkrämstub. Ur en tub klämmer man ut innehållet och slänger sedan tuben när man inte längre har användning för den. I stället pratar han om champagne-effekten. När man som chef lämnar ett ställe ska de anställda helst vara så omskakade att de exploderar och bubblar över av positiv energi som frigörs av glädje.

Hur ska du göra för att hålla ihop stiftet och skapa en vi-känsla mellan Skåne och Blekinge trots det geografiska avståndet?

– Man hinner köra från Karlskrona till Lund på en dag och ändå hinna göra ett arbete. Man kan pendla ganska långt på en dag. Det handlar om att vara medveten om att det finns lite olika kultur och struktur i stiftet, mellan Skåne och Blekinge och mellan stad och land. Det handlar om att göra det synligt att olika delar berikar varandra. Det ska bli spännande. Det är ett rikt stift med stor variation som det gäller att använda sig av. Jag vill fungera som en enande kraft.

Du har sagt att du vill att kyrkan ska synas i alla delar av samhället. Kan du utveckla det?

– Vi sysslar inte med den formen av verksamhet som kulminerar vid en viss tidpunkt. Som att man har scouterna på tisdag, kyrkan på onsdag och fotboll på torsdag. Kyrkan finns med hela tiden som en bakgrundsfärg. Jag tror på att bli en samtalspartner med det övriga samhället, kommunen, näringslivet och föreningslivet. I Karlshamn har församlingen exempelvis varit aktiv vid stadsfestivalen. När staden har jubileum är vi med för att visa att vi fanns här när staden bildades. Samtidigt tycker jag att vi ska vara med i olika sammanhang utan att göra anspråk på att vi har rätt. Jag har alltid varit öppen mot frikyrkor, andra religioner och ateister. Det är viktigt att visa att vi inte utgör något hot. Om pingstkyrkan ringer och frågar om jag kan komma och predika så kommer jag utan att jag tvunget behöver dela alla deras åsikter.

Inför biskopsvalet fick Johan Tyrberg en del frågor via mejl.
– Någon var orolig för att jag var för konservativ och någon för att jag var för liberal. Sanningen ligger nog någonstans däremellan.

Var står du rent teologiskt?

– Jag har svårt att sätta en etikett på mig själv. Som student var jag engagerad i studentrörelsen Credo som betraktas som konservativ av vissa. Men det fanns en stor bredd där. Jag tycker att vi har en bra kyrkoordning och är exempelvis positiv till ordningen med samkönade äktenskap. Jag tycker att det är den kristna kyrkans plikt att visa på allas lika värde. Fast jag tycker att vi i kyrkan fördjupar oss för mycket i sexualpolitik egentligen. Vi gör frågorna om äktenskapet större än vad de är i Bibeln. Därmed inte sagt att det är oviktigt.

Är du feminist?

– Det var en mycket intressant fråga. Feminist betyder olika i olika sammanhang. Om det handlar om allas lika värde så Ja. Fast jag använder inte termen feminist själv. Jag pratar hellre om allas lika värde.

Hur ser du på Bibeln?

– Det går inte att tolka Bibeln bokstavligt och samtidigt vara intellektuellt trovärdig. Den måste tolkas på nytt i varje ny tid. För mig har Bibeln varit viktig sedan konfirmationen, det är där jag hämtar min kunskap om Gud. Men texterna är skrivna av någon i ett visst sammanhang och man måste ta hänsyn till skribentens plats och språk. Vi har olika sätt att uttrycka oss beroende på den kultur och tid vi lever i. Det betyder inte att jag tycker att man ska relativisera Bibelns betydelse. Det är inte som vilken bok som helst. Bibeln är Guds ord.

Vilka är dina hjärtefrågor som du kommer att lyfta som biskop?

– En del sker av sig självt tänker jag. Ledarskap, att vara församlingsnära och en kyrka i samhället och världen i dag. Men även en centrering kring Jesus och att använda Bibeln som kunskapskälla om vem Gud är.

Vilka stora interna frågor behöver du ta dig an?

– Ibland är vi rädda för varandra inom kyrkan. Ibland finns en rädsla för att prata om vår tro. Vi måste tolerera att vi tolkar vår tro olika. Sen är det inte så att alla får tolka Bibeln hur de vill. Vi har vår kyrkoordning och den gäller.

Hur tänker du kring kvinnoprästmotståndare, som fortfarande finns inom kyrkan?

– Det handlar om att våga samtala och inte vara rädd. Men man kan inte bli präst om man inte accepterar kyrkoordningen och att det finns kvinnliga präster.

Samtidigt vet vi att de finns.

– Jo, men problemet är mindre än vad man gör det till. Det finns olika typer av kvinnoprästmotståndare och olika sammanhang. Det handlar om att lyssna. Vi har olika syn på sakramenten ibland, kring hur vi firar nattvarden till exempel. Det kan man inte göra hur som helst.

Hur ser du på Sverigedemokraterna?

– Jag tycker att det avgörande är vad den enskilde sverigedemokraten säger och tycker. Det är inte medlemskapet i någon förening i sig som är avgörande.

Kommer du att viga präster som är Sverigedemokrater?

– Det har jag inget emot. Men jag kommer att ställa frågor om människosyn och syn på flyktingar och så. Man kan inte vara rasist och präst. Samtidigt kan det finnas rasism bland andra människor än de som är med i ett specifikt parti. Det är själva åsikten som är problematisk – inte medlemskapet.

Vi ser krigsrubriker om kyrkan i kris, minskat medlemsantal och färre dop. Vad säger du om det?

– Det är ett tecken på att människor inte tycker att kyrkan är relevant och viktig för dem. Det är kanske viktigare för oss att få dem att se att kyrkan är viktig snarare än att de blir medlemmar. Det handlar om att anpassa verksamheten. Sen tror jag att medlemskapet hänger med automatiskt.

Du syns i bloggar, på twitter och facebook. Varför är det viktigt för dig?

– Jag vill möta människor med evangeliet där de är. Då får man använda de medier som står till buds. Förra året trendade exempelvis ”Kristus uppstånden” på twitter. Det vittnar om att twitter är viktigt inom kyrkan i dag.  

Biskop Antje har utsatts för en del näthat. Hur ser du på det?

– Som offentlig person får man vara beredd på att människor har åsikter om mig och att de uttrycker vad de tycker. Ibland kan man ha svårt att följa deras resonemang. Men rent hat ska man inte acceptera. 

Gillar du att synas och höras?

– Jag har inget emot att stå i centrum ett tag om jag får bära fram mitt budskap. Men det är inget självändamål. Jag låter gärna andra sakkunniga komma till tals i media.  

Du gick på puben efter segern och Antje har haft after work på sina visitationer. För du vidare öltraditionen?

– I Karlshamn har vi dels haft after work men även after mass ibland. Då går vi till puben efter mässan. 

Är puben ett bra ställe att vara kyrka?

– Jag tror det. Jag möter inte bara mäniskor i kyrkan. Jesus mötte också folk på puben.

Anna-Karin Olsson