Runstenen i Vårdsberg

I Vårdsberg sitter en runsten i kyrkans yttervägg
I Vårdsberg sitter en runsten i kyrkans yttervägg. Foto: Anders Lavas

Runstenen i Vårdsberg, bland runvetare känd som Ög 11, ska tidigare ha stått i en klockstapel och på kyrkogården. Vid en ombyggnad av kyrkan på 1750-talet fick den sin nuvarande placering i södra tornväggen. Var den ursprungligen stod rest är inte känt, men det var sannolikt någonstans i närheten. Liksom de allra flesta av Östergötlands runstenar är den från 1000-talet och bär en minnesinskrift. Runorna finns i en slinga, som saknar ormutformning men vars ändar förenas på ett lite konstnärligt sätt. 

Flera vikingatida runor, särskilt de för vokaler, kunde representera flera olika ljud med gemensamma nämnare. Mot slutet av vikingatiden spred sig ett bruk att sätta prickar på vissa runor, när de stod för vissa ljud, för att bättre kunna återge språkets uttal. Sådana prickade varianter kallas ”stungna runor”.  Vårdsbergsstenens ristare har liksom upphovsmännen till stenarna i Rystad och på Reva gravfält skilt mellan vanlig u-runa (för ljuden u, o eller v) och stungen u-runa (för ljuden y, ø och øy) . På den här stenen skiljs också mellan ostungen (i, j, æi) och stungen i-runa (e, æ).

I translittererad form, där varje runa har ersatts med den bokstav som motsvarar dess grundljud, lyder hela inskriften: 

* aystin * risþi * stin * þena * eftiR * þuri * faþur * sin *

Bokstäverna y och e representerar här de stungna u- och i-runorna. 
De runsvenska ord och ljud som ristaren avsett med dessa runföljder bedöms vara:

Øystæinn ræisþi stæin þenna æftiR Þori, faður sinn.

Bokstäverna þ och ð står för tonlöst respektive tonande läspljud, som th i engelskans thing respektive this. Versalt R representerar, till skillnad från gement r, ett annat r-ljud som fanns i språket vid denna tid, men som senare sammanföll med det vanliga r-ljudet, r. Översatt till nusvenska blir budskapet som denna inskrift ger oss:

”Östen reste denna sten efter Torer, sin fader”.

Borde inte Þori motsvara vårt namn Tore? kanske någon tänker. Jo, det hade det gjorde om det hade stått som subjekt i meningen (Þori ræisþi stæin / ”Tore reste stenen”), men efter prepositionen æftiR ska namn stå i formen ackusativ och Þori blir i den formen Þora, som här torde ha ristats þura. Þori i ackusativställning motsvarar i stället en subjektsform ÞoriR, som ”förnyad” till nusvenska blir Torer. þuri i ackusativställning förekommer för övrigt även på runstenen strax väster om Törnevalla kyrka (Ög 223) och samma tolkning görs där. Men visst förekom det grammatiska fel även på den tiden, så hundra procent uteslutet är Tore inte.

I Vårdsberg finns även fragment av minst tre runristade vikingatida gravhällar, kalkstensplattor som ingått i ett kistliknande monument ovanpå en grav. Till skillnad från gravhällen i Östra Skrukeby kyrka bär dock ingen av dessa några runor. Däremot finns ornamentala ristningslinjer på dem. Två av dessa objekt finns inne i kyrkan, medan det tredje skall finnas i hembygdsföreningens samlingar i gamla småskolan.

Text: Anders Lavas

Källor:
• Brate, Erik; 1911-1918; Östergötlands runinskrifter; Almqvist & Wiksell; Stockholm (Serie: Sveriges runinskrifter (Band 2))
• Samnordisk runtextdatabas, Loggbok för ändringar i Samnordisk runtextdatabas 2008-2013 (preliminär version): http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm
• Samnordisk runtextdatabas, Rundata 2.5 (2008): http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm