Runsten i en av väggarna på Rystad kyrka.
Foto: Anders Lavas

Runstenar

Åkerbo församling har många runristningar runt eller i våra kyrkor. I Gistad finns en helt dold ristning, på andra håll syns runstenarna som byggmaterial i kyrkogårdsmur eller kyrkgrund. Anders Lavas gör här en genomgång av runor och runristade gravhällar i församlingen.

En runsten med röda runor.

Så läser du runor

Runorna är ett skriftsystem som använts av alla germansktalande folk. Förutom de nordiska språken hör bland annat tyska, engelska, holländska och gotiska till denna språkgrupp. Runskriften tros ha uppstått under vår tideräknings första århundrade, med det latinska eller möjligen det grekiska alfabetet som förebild. De flesta runorna har likheter med motsvarande bokstäver där.

Åkerbo församling ligger i ett område som är rikt på runstenar och runristade s.k. gravhällar. Man känner idag till 12 runristningar i församlingen, samtliga i vikingatida stenmonument. Av dessa har alla utom tre påträffats i anslutning till kyrkorna och kyrkogårdarna.

I förteckningar över runinskrifter brukar man ofta även ta med vikingatida gravhällar och resta stenar med enbart ornamental ristning, såvida de ingår i samma tradition som runstenarna och rungravhällarna. Gör man det, tillkommer ytterligare tre objekt för Vårdsbergs del, samtliga gravhällsfragment. Två av dem finns i kyrkan och det tredje i gamla småskolan (hembygdsföreningens samlingar). De inskrifter som inte finns i eller vid kyrkorna finns på Reva gravfält och vid Stratomta i Törnevalla socken, vid Lundby i Lillkyrka socken och vid Lilla Greby/Vadet i Askeby socken.

Modevåg kring 1000-talet

Med runstenar avses runristade stenar som stått uppresta. Från den 24-typiga futharkens (runalfabetets) tid i Norden, från ca 100-tal till 700-talet, finns få runstenar, varav de flesta i Norge. En sådan, från 400-talet, finns emellertid på kyrkogården i Gistads och Lillkyrkas grannsocken Skärkind. Dessa runstenars budskap och syfte är ofta dunkelt. Ofta innehåller de bara något namn och/eller någonting som tycks vara en magisk formel eller en förbannelse.

I slutet av 700-talet börjar vikingatiden och den 16-typiga futharkens period, men runstensresandet tar inte verklig fart förrän under senare delen av 900-talet. I samband med kristnandet av de olika områdena löper som en modevåg av runstensresande genom Skandinavien. En bit in på 1100-talet, efter bara ett par generationer i varje trakt, upphör resandet, men ett par tusen stenar, i Sverige ca 2 500, har då hunnit tillkomma. Vikingatida minnesinskrifter som de på runstenarna har även ristats på berghällar och jordfasta stenblock.

För Östergötlands del talar mycket, inte minst runslingornas utformningar, för att runstensresandet upphörde någonstans i mitten av 1000-talet, men här fortsatte man länge än att rista runor på gravhällar.

Uppmaning till kristen bön?
På de vikingatida runstenarna framgår tydligt att de är minnesstenar efter döda anhöriga. Grundläggande innehåll är en sats av typen ”X reste stenen efter Y, sin släkting”. Ofta innehåller de också något berömmande ord om den döde. Ibland berättas även något om hans liv och om var eller hur han dog, vilket kan ha varit på en utlandsfärd. Många gånger bär stenarna kors, som visar att man var kristen, samt en sats av typen ”Gud hjälpe hans själ!”. 

Eskilstunakistans uppbyggnad.
Eskilstunakistans uppbyggnad.

Det finns lite olika teorier om vad sambandet mellan kristnande och runstensresande berodde på, bland annat att ett syfte med stenarna har varit att andra kristna skulle be för den döde. Att den danske kungen Harald Blåtand på 900-talet lät döpa sig och i samband med detta resa två runstenar bedöms kunna ha varit startpunkt för fenomenet.

Från enkelhet till avancerade djur
Man reste gärna stenarna på platser där många kunde se dem, till exempel längs en väg, vid en religiös eller judiciell (juridisk) samlingsplats eller på ett gravfält. De flesta runstenarna finns i Sverige och Östergötland är vårt tredje runstensrikaste landskap, efter Uppland och Södermanland.

På förvikingatida runstenar är runorna ofta ristade fritt på stenen. På de vikingatida brukar de stå mellan en övre och en undre begränsningslinje. Under de äldre delarna av vikingatiden ristas runorna ofta i raka rader, eller i ett uppochnedvänt U utan ornamentala inslag. I början av 1000-talet börjar ristare utforma runslingorna som ormar eller drakar. Med tiden blir dessa rundjurs kroppar lagda i alltmer avancerade slingor och mönster – ristningarna blir i allt högre grad verkliga konstverk. 

Gravhällar och tidigkristna gravmonument
I bland annat Östergötland lät många under senare delen av vikingatiden uppföra ett slags monument uppbyggt av stenplattor på sina anhörigas gravar. Plattorna, som oftast är av kalksten, kallas ”gravhällar” och monumenten kallas ”tidigkristna gravmonument”. Dessa monument fanns i flera varianter. Den mest avancerade versionen bestod av två sidohällar, en lockhäll ovanpå dem, samt i ändarna gavelhällar, som vanligen var spetsiga och stack upp högre än resten. 

Sådana monument är även kända som Eskilstunakistor. Detta är dock begrepp som många arkeologer idag vill undvika, dels för att det inte finns tillräckligt goda skäl att ha Eskilstuna i namnet, då många fler hittats på andra håll, och dels för att de inte varit kistor i egentlig mening. De innehöll inte de döda eller deras stoft, utan stod alltså ovanpå gravarna som minnesmonument.

Hällarna är ofta dekorerade med ornament och framför allt på lockhällarna finns ofta inskrifter med runor. Såväl ornamentik som runinskrifter är av ungefär samma typ som de på de samtida runstenarna. De verkar som att de tidigkristna gravmonumenten tog över runstenarnas roll i de trakter där de är vanliga, vilket bland annat gäller Östergötland.

Lämningar av dessa monument påträffas i allmänhet på kyrkogårdar. Den största fyndplatsen för vikingatida gravhällar och gravhällsfragment har varit Hovs kyrka i Vadstena kommun. På närmare håll har bland annat Vreta kloster varit en viktig fyndplats. I Åkerbo finns en runristad lockhäll i Östra Skrukeby kyrka. Även vid Vårdsbergs kyrka har gravhällar, dock runlösa sådana, hittats.

Resta runstenar till minne av kvinnor är mycket sällsynta, men bland dem som tillägnats tidigkristna gravmonument utgör kvinnor en icke obetydlig andel.

Text: Anders Lavas

Källor:
• Samnordisk runtextdatabas, Rundata 2.5 (2008): http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm
• Diverse författare; Nationalencyklopedin
• Gräslund, Anne-Sofie; 1990; Runstenar -- om ornamentik och datering; Tor 23; Uppsala.
• Gräslund, Anne-Sofie; 1992; Runstenar -- om ornamentik och datering 2; Tor 24; Uppsala.
• Gräslund, Anne-Sofie via e-post
• Rosborn, Sven; 2004; Den skånska historien, Vikingarna; Fotevikens museum; Höllviken

Textförfattaren Anders Lavas är språk- och kulturvetare med stort intresse för runstenar. Vill du komma i kontakt med honom nås han på anderslavas[@]hotmail.com

...den här ståtliga runstenen. Anders Lavas har kartlagt samtliga runstenar inom församlingens gränser. Runorna berättar en spännande historia om tiden då Sverige kristnades.
Textförfattaren Anders Lavas är språk- och kulturvetare med stort intresse för runstenar. Vill du komma i kontakt med honom nås han på anderslavas[@]hotmail.com Foto: Katarina Sandström Blyme