Många lider av psykisk ohälsa och för några blir livet så tungt att lusten att leva försvinner. Stora samhällskriser, som den vi nu befinner oss i, kan göra en personlig kris outhärdlig. Så hur kan vi agera – som medmänniskor, kyrka och samhälle?
Enligt Göran Melin vid Räddningstjänsten i Jönköping är många rädda för att prata om självmordstankar med den som mår dåligt, vill inte riskera att väcka den björn som sover. Men tanken har ofta redan tänkts. Att få tala om sitt mående kan vara just det som behövs. eftersom tankarna inte är rationella – de uppstår i kaos och hopplöshet.
Så här kan ett bra sätt att närma sig en annan människa se ut:
- Bedöma/bemöta – våga ställa öppna frågor om måendet, våga vara tyst och låta personen berätta. Har du tankar på att inte vilja leva?
- Aktivt lyssna – fokusera på det som sägs i stället för att ge råd, bara finnas till
- Rationellt tänk – försöka bryta tankemönster, förmedla hopp och möjlighet till stöd
- Uppmuntra till vård – hjälpa till med informationssökning, om läget är akut inte lämna personen ensam, utan följa med till psykakuten eller larma SOS
- De flesta vill inte dö – de orkar bara inte leva. Den ambivalensen kan skapa möjlighet att fånga upp någon innan de irrationella tankarna tar över.
Så vilka är riskfaktorerna? Göran Melin nämner bland annat ensamhet, sömnbrist, förluster, ekonomiska problem, alkohol och suicid i omgivningen. Flera av dessa kan kopplas till coronakrisen: ökad isolering, anhörigas bortgång, förlorade anställningar, företag som går omkull. Många viktiga personliga rutiner slås sönder när samhället är i kris.
Lika viktigt som att vara uppmärksam på riskfaktorer är att se till skyddande faktorer, såsom förmåga att kommunicera kring svårigheter, känsla av gemenskap, personliga relationer, upplevelse av mening och sammanhang.
Här har vi alla ansvar för att stötta varandra, och verksamheter behöver ställas om till nya former av gemenskap, inte minst inom kyrkan. Kontakten är viktigast, inte själva aktiviteten.
Göran Melin bekräftar också det könsstereotypa mönster där – särskilt äldre – män oftare än kvinnor kapslar in sina känslor och i lägre grad deltar i sociala sammanhang. Kanske är därför ensamma män över sjuttio år extra viktiga för kyrkan att försöka nå nu? Vi ser skillnader i statistiken – dubbelt så många män som kvinnor dör av suicid varje år.
När någon bestämmer sig för att ta sitt liv finns det oftast en bakomliggande depression, men en plötslig händelse kan bli den utlösande faktorn. Som anhöriga behöver vi bli extra vaksamma om någon oförklarligt verkar må bättre. Det kan vara ett tecken på att beslutet är taget och ångesten släpper. Då är det viktigt att våga fråga: Hur mår du egentligen?
Ibland lyckas vi ändå inte stoppa den som har bestämt sig. Kommunernas POSOM-grupper (Psykiskt och socialt omhändertagande) och Sjukhuskyrkan arbetar med akut krisstöd, och kyrkans – särskilt diakonins – roll blir viktig, inte minst då den akuta sorgen lagt sig och ersatts av tystnad.
Men i många fall kan vi alltså bidra till att den som känner hopplöshet lyckas ta sig ut ur mörkret – genom att finnas där, lyssna och förmedla hopp och stöd. Var inte rädd för att ta steget och kasta ut en verbal frälsarkrans!
Här kan du få hjälp:
- I akuta fall ring alltid 112 SOS Alarm
- Jourhavande präst i Svenska kyrkan (telefon/chatt)
- Självmordslinjen MIND, tel.nr. 90101
- 1177 Vårdguiden
- Föreningen SPES (för anhöriga till självmordsoffer)
- En filmad intervju med räddningschef Göran Melin, Suicidprevention i coronatider, finns på YouTube.
Text: Maria Estling Vannestål
