Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Välkommen till Danderyds församling Besöksadress: Angantyrvägen 39, 18254 Djursholm Postadress: BOX 2021, 18202 DANDERYD Telefon:+46(8)56895700 E-post till Välkommen till Danderyds församling

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Sluta aldrig gå, Christina

Ett hungrigt gatubarn som tvingades döda för att själv överleva. En norrländsk mönsterelev som älskade skidåkning och böcker. Det dröjde två decennier innan brasilianska Christiana och svenska Christina kunde samsas i samma kropp.

ENA ROTTRÅDEN SLINGRAR sig ända ner i den brasilianska vildmarkens fuktiga mylla, via ett desperat sökande efter matrester i Sao Paolos soptunnor.

Den andra går till lilla norrländska Vindeln med sina pulkabackar och midsommarfester och rödvita trävillor.
Resultatet:
En asfaltsblomma, lika vacker som tålig. Men länge också svårplanterad. För den 35-åriga författaren bakom succéboken ”Sluta aldrig gå” vet det mesta om det adopterade barnets svåra jakt efter en egen identitet.

Är hon i grunden Christina Rickardsson, den väluppfostrade och begåvade plugghästen som redan som tioåring tog en plats i den norrländska byns fotbollslag? Eller är hon Christiana Cuelho, det brasilianska grott- och gatubarnet som tvingades överleva sina första åtta år i en kåkstad full av våld, övergrepp, svält och fattigdom?

Svaret har inte varit lätt att finna. Först efter många års sökande har hon äntligen funnit ro, säger hon. Idag vågar hon bejaka alla sina ytterligheter: Den tuffa och ödmjuka, den snabbkäftade och lyhörda, den glada och sorgsna, den spontana och eftertänksamma. Äntligen bästa vän med sig själv och sitt eget brokiga förflutna.
– Länge skapade den här dubbelheten en massa konfl ikter inom mig själv; en känsla av att inte riktigt höra hemma någonstans.

– Idag är jag snarare väldigt tacksam över att ha varit med om den här resan. Att ha fått bli en sorts medlare mellan två olika världar och kulturer. Att kunna förklara för andra människor, oavsett om de är män eller kvinnor, fattiga eller rika, mörka eller ljusa, hur det faktiskt är att leva på gatan, vara utsatt och hungrig.

Säger hon samtidigt som hon undrar om jag tänker äta upp resterna av den sallad som ingår i dagens intervjulunch.
– Inte? Då tar jag den. Jag har fortfarande svårt att lämna kvar mat på tallriken. Det sitter i ända sedan första åren i en grotta med min biologiska mamma.

– Än idag är jag osäker på vad som förde henne ut i vildmarken. Men dels var min
mamma schizofren, dels tycks hon ha ansett att ett spädbarn var lättare att skydda i djungeln än på gatan.

Första riktiga minnet är hur mamma tar hennes händer och sänker ner henne i en porlande bäck.
– Jag får panik eftersom jag inte kan andas under ytan. Vilket, tänker jag, förklarar den vattenskräck jag haft ända tills jag började surfa som vuxen.

– Detsamma gäller nötterna, frukterna och skalbaggarna vi åt för att överleva. När jag först gången återvände till Brasilien räckte det med att jag kände dofterna för
att jag skulle minnas exakt hur de smakade.

I minnesbanken – den som hon så länge försökte stuva undan i sitt eget undermedvetna – finns också vandringarna till närmaste busstation för att tigga.
– Jag är kanske tre år då och gråter för att få mamma att bära mig. Men hon säger:
”Nej, Christiana, du måste lära dig att gå!”

En uppmaning som omsider skulle föda titeln på hennes självbiografi – som i sin tur blev den självterapi hon så väl behövde, ett livsavgörande lodande i de egna själsdjupen.
– Hela min uppväxt har jag släpat på ett gigantiskt bagage. Jag såg min bästa vän skjutas. Jag sov på en pappkartong i t-shirt och shorts när temperaturen kröp ner mot nollan. Jag tog livet av ett annat barn i kampen om en brödbit…

Du dödade ett barn?!
– Ja, som sjuåring. Jag hade varit utan mat i flera dagar, när jag fann en pirog i en soptunna i en gränd bakom en restaurang. I nästa ögonblick blev jag attackerad av en större kille. När jag kom på fötter igen var min enda tanke att ta tillbaka min mat.

– Jag minns att jag fick fatt i en trasig flaska, rusade fram och körde in den i hans mage. Jag spydde när jag efteråt såg mina blodiga händer. Nästa dag fick jag höra att han hittats död. Jag vågade inget berätta, ens för mamma. Jag förstod att jag aldrig skulle kunna bli förlåten, inte ens av Gud.

Du bar på en gudstro?
– Ja, jag uppfostrades som katolik, och när jag sedan kom till Sverige skickade mina föräldrar mig till bibelkvällar i Svenska kyrkan. Genom alla år har jag varit övertygad om att det finns något som är större än oss själva.

– I dag är jag misstänksam mot hur religionen används för att kontrollera människor. Men jag vet också vilken kraft tron kan vara, när man befinner sig som
allra djupast i misären.

– Min brasilianska mamma menade att det var Gud som sa till henne att sätta mig
på barnhem när jag var åtta år. Sedan var hon arg på Gud för det – ända tills jag återvände till henne 20 år senare.

Det kom att bli ett kärleksfullt möte. Hemma i Vindeln hade Christina vuxit
upp till en typisk svensk tjej som älskadelängdskidor, köttbullar, ordning och reda.
Hos släkten i Brasilien blev gesterna yvigare, skrattet djupare och tårarna fler.
– Den enda som inte grät var mamma som sa: ”Du får förlåta mig, men jag har
varit med om så mycket att jag inte längre har nära till tårar.”

– Idag är min brasilianska släkt stolt över att jag också dansar samba, diskuterar högljutt, blir passionerat förälskad och kör mot enkelriktat om gatan är tom. ”Det är blodet!” säger de glatt.

Håller du med?
– Ja, tveklöst bär jag med mig en massa från mina gener och mina första år. Att komma till Sverige som åttaåring var en chock. Ingen hade sagt att det låg på andra sidan jorden och var täckt av snö på vintern.

– Samtidigt ägde jag mer erfarenhet än de flesta svenska 60-åringar. Kunde konsten att överleva och satte mig snabbt i respekt genom att lära mig språket på två månader, bli en av de bästa i klassen och spöa upp alla som försökte mobba mig.

På vilket sätt är du svensk, då?
– När jag idag är i Brasilien kan jag uppskatta den svenska lagomheten, att vi är
artiga, väluppfostrade och snällt håller vår plats i kön. Därborta kan jag bli tokig på latheten, ineffektiviteten och korruptionen.

– Däremot skulle jag gärna se lite mera värme, spontanitet och karneval här hemma. Men Sverige är ett extremt svårt samhälle att ta sig in i.

Du adopterades tillsammans med din sex år yngre lillebror Patrick. Har han kämpat med samma kluvenhet som du?
– Nej, och det beror troligen på att han inte har några fl er minnen av en annan
kultur än att han satt i en pappkartong. Patrick är svensk på alla sätt och vis, samtidigt som han är stolt över sin brasilianska härkomst.

– Det roliga är att vi båda har en bror, Evandros, som ser på pricken ut som
Patrick. Han läser till domare och hörde av sig när jag hade varit i en brasiliansk
tv-show och berättat om min bok. Nu håller mina bröder kontakt via Facebook.

Din pappa då, var finns han?
– Vad jag förstår så lämnade han min mamma och dog redan när jag var liten.
Men jag har aldrig skuldbelagt honom eller känt något behov av att träffa honom.

Du har levt på allmosor, hur ser du på dagens debatt om de tiggande romerna?
– Att tiggeri aldrig kan vara lösningen på fattigdomens problem och att EU måste sätta press så romernas situation blir bättre i hemländerna. Men också att vi aldrig får behandla någon annan människa illa. Jag ger mycket sällan pengar till tiggare, men försöker alltid behandla dem med respekt, se dem i ögonen och säga hej. Barnen kan jag köpa en bit mat till.

Vad är det viktigaste som de dubbla rötterna har gett dig?
– Att jag har upplevt ett större spann mellan sorg och lycka än de fl esta andra, tror jag. Man ska aldrig romantisera fattigdom, men även i slummen fanns ögonblick av stor och ren glädje, som när solen lyste och vi hade hittat material för att bygga en drake. Ytterligheterna har gjort mitt liv rikare. 

Artikeln är publicerad i tidningen Livet, nr 1 2019. Text: Petter Karlsson  Bild: Håkan Elofsson

Namn: Christina Rickardsson/Christiana Cuelho.
Född: 30 april 1983 i staden Diamantina, Brasilien.
Yrke: Författare och föreläsare.
Bor: Lägenhet på Södermalm.
Familj: Singel med svensk pappa och bror, och en stor brasiliansk släkt.
Läser: Allt från Jeffrey Archer till Karin Boye, men helst fantasy.
Tittar på: Allt utom skräck, senast The greatest showman med Hugh Jackman.
Lyssnar på: Allt från Tracy Chapman till Phantom of the Opera och Beyoncé, ”så länge det känns genuint och äkta”.
Hobby: Fallskärmshoppning, surfing, läsning och filmtittande. ”Allt som får mig att utvecklas och skratta.”
Aktuell: Utsedd till Årets talare genombrott. Skriver på både en roman och en uppföljare till självbiografin Sluta aldrig gå (Forum). Driver en stiftelse för att hjälpa gatubarn i Brasilien till utbildning i samarbete med barnhemmet hon själv bodde på.