ANSVAR I EN LÅDA. Så kan man beskriva bilden Andreas Norlén lägger upp på Instagram vid lunchtid en dag i maj, ett par timmar efter vår intervju. I lådan finns kålpudding tillagad av mamma Gunilla. Potatisen ovanpå har han kokat själv.
”Snäppet upp från fika!” skriver en följare och anspelar på kakorna som Andreas Norlén bjöd partiledarna på under den fyra månader långa regeringsbildningen för tre år sedan.
Andreas Norlén var då en alldeles nytillträdd talman. Erfaren som politiker men okänd för den breda allmänheten. Snabbt blev han en folkkär profil med sin lika representativa som tillgängliga framtoning. På instagramkontot varvar han bilder från riksdagskorridorerna med inslag från privatlivet. Dörren till vardagen gläntas med känsla för vad som förenar innehavaren av rikets högsta valbara ämbete med vanligt folk: Ett tårtkalas. Hustruns tomatplantor.
Kontot illustrerar hur han ser på sin roll.
– Mitt ansvar som talman hänger samman med en vilja att vara genuin. Det måste finnas en koppling mellan personen och ämbetet, säger Andreas Norlén.
Formellt sett har talmannen en viktig position, konstaterar han. Andreas Norlén är angelägen om att bära uppdraget på ett sätt som uttrycker respekt både för talmansfunktionen och för riksdagen som institution.
– Men det är också viktigt att fylla rollen med innehåll och att göra det utan att förställa sig. Jag har från början varit mån om att vara mig själv. Det innebär att ha glimten i ögat, när det är lämpligt, och att inte bara lyfta fram de allvarliga sidorna av arbetet.
Det var ändå med största allvar som hans ämbetsperiod startade. De 134 dagar som regeringsbildningen pågick är ett historiskt kapitel i svensk politik. Redan när Andreas Norlén åtog sig talmansuppdraget visste han att det skulle bli svårt. Ändå sa han omedelbart ja.
– Jag hade varit politiskt verksam sedan högstadiet och suttit i riksdagen sedan 2006. När jag fick frågan att leda Sveriges främsta demokratiska institution tvekade jag inte mer än kanske en sekund. Jag tror den inställningen gäller alla som gett sig in i politiken, man är redo att axla ansvar för att vara med och förverkliga det man tror på.
Det går inte att ta miste på Andreas Norléns ursprung. På mild östgötska har han reciterat klassiska litterära strofer utantill, till stor förtjusning inte bara för lokalpatrioter runt Motala utan också för dem som undrat var den bildade borgerligheten tog vägen.
Uppväxtorten är Ödeshög. Barndomsmiljön var vad man med en tidstypisk term skulle kalla entreprenöriell. På både mammas och pappas sida finns egenföretagare. Mamman startade tidningsföretag där sonen arbetade.
Miljön fostrade till ansvarstagande, säger Andreas Norlén.
– Jag skolades in i ideal som handlade om att man ska slutföra sina arbetsuppgifter. Bara för att klockan slagit fem kunde man inte lägga ifrån sig sakerna och gå. Det har följt mig genom livet, att man ska göra sitt jobb väl.
Den bakgrunden kunde också ha resulterat i motsatsen, i ett uppror mot ansvarskravet.
– Jag får erkänna att jag inte hade någon tonårsrevolt eller något i den stilen. Jag har alltid haft en stark pliktkänsla.
För fem år sedan utökades Andreas Norléns ansvarsområde. Han blev pappa. Föräldraskapets omställning kom relativt sent i livet; Andreas Norlén hade hunnit bli 43 år när sonen Henry föddes.
Pappa eller talman – ansvaren går förstås inte att mäta. Men det går ändå att konstatera att de är väldigt olika. Hur viktig den officiella rollen än är, är man aldrig oersättlig, säger Andreas Norlén. Om man själv av en eller annan orsak inte orkar fullgöra sin uppgift finns andra som kan kliva in.
I föräldrarollen finns ingen ersättare.
– Om familjer inte fungerar eller tragedier inträffar kan man absolut ge barn en god uppväxt ändå. Men det finns något djupt mänskligt och personligt i det ansvar man bär som förälder. Ett ansvar som kommer före allt annat. Det upplever jag väldigt starkt.
Att bli förälder var att konfronteras med det totala beroendet: en ny människa.
Särskilt pappaledigheten utvecklade honom som person, säger han.
– Då fanns ingen mamma som var med och hjälpte till om någonting inträffade. Det var på mitt ansvar att se till att lilla Henry mådde bra, att han fick det han behövde och hade en rolig dag. Det är ändå en annorlunda situation än när man är två som delar samvaron med barnet.
I september är det hundra år sedan första riksdagsvalet hölls där kvinnor fick delta. Under hela mandatperioden pågår det så kallade demokratijubileet, där riksdagen uppmärksammar hållplatserna i Sveriges resa mot allmän och lika rösträtt. En utställning turnerar runt landets länsmuseer och en coronaanpassad utomhusutställning har tagits fram. I början av året hölls en utställning på Sergels torg och en permanent utställning går att se i riksdagens skyltfönster ut mot Västerlånggatan i Gamla stan.
Demokratins genombrott har många rottrådar. Den hänger inte minst samman med den folkrörelsetradition som utmärkt Sverige och där tanken om den enskilda individens betydelse och ansvar för det gemensamma spelat stor roll.
Frågan är hur det är ställt med synen på medborgerligt ansvar så här hundra år senare. Inte sällan beskrivs utvecklingen som en rörelse från skyldighetsnormer till rättighetsnormer. En utveckling som den amerikanske presidenten John F. Kennedy reagerade emot redan 1961 i ett av den politiska historiens mest kända citat: ”Ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country”.
– Demokratin ger oss stor frihet att forma och leva våra liv på det sätt vi själva väljer. Samtidigt bygger den på att var och en tar ett personligt ansvar för demokratin, bortom det var och en har för sin egen person, säger Andreas Norlén.
Det kan vara att rösta, att följa med i samhällsdebatten eller engagera sig i enskilda frågor eller de politiska partierna.
– När folkrörelserna växte fram innebar de en stor manifestation av medborgerligt ansvarstagande. Många människor ville förändra samhället på olika sätt. Sverige är fortfarande ett land med ett livskraftigt civilsamhälle och valdeltagandet är högt internationellt sett.
Samtidigt sjunker sedan länge medlemsantalen i de politiska partierna. Det behöver inte betyda att människor blivit mer egoistiska, säger Andreas Norlén. Engagemang kan ta sig olika uttryck. Men vår demokrati är en partidemokrati, påpekar han. Den bygger på att partierna kan fånga upp medborgarnas åsikter. Om det inte sker blir det ”demokratiskt bekymmersamt”.
– Det finns ett särskilt värde i att engagera sig i de politiska partierna och deras ungdomsförbund. Där lär man sig att det finns olika samhällsintressen som ibland kolliderar kring resurser och andra avvägningar. Ansvarstagandet för helheten upplever jag att man lär sig bättre i de politiska partierna än i rörelser som jobbar med enstaka frågor.
Till talmannens uppgifter hör att deltavid ceremoniella sammanhang. Vid allhelgonahelgen i fjol hölls en minneshögtid i Uppsala domkyrka för att hedra pandemins offer. Andreas Norlén medverkade med ett förinspelat tal där han citerade den brittiske prästen Henry Scott-Holland (1847–1918), ur dennes kända dikt ”Döden betyder ingenting”.
Andreas Norlén gör ingen hemlighet av att han har en personlig tro. Men några bilder från det privata andliga livet kommer aldrig läggas upp på talmannens instagram-konto.
– Tron är betydelsefull och finns med i min vardag. Men den hör till min privata sfär. I rollen som talman är jag återhållsam med att svara på den typen av frågor.
Det hindrar inte att dörren är öppen för allmänexistentiella resonemang. Andreas Norlén är en flitig bokläsare. I litteraturen finns livsfrågorna närvarande, oavsett om det rör sig om romaner eller om det som blivit hans favoritgenre på senare tid: politiska biografi er.
Och ansvar – ja, det är en existentiell fråga.
Nyligen läste han en biografi om drottning Elizabeth II, där också hennes far George VI, Storbritanniens kung under andra världskriget, finns med.
– Boken beskriver kriget och hur det ansvar han bar slet på honom psykiskt och fysiskt.
Trots avståndet i tid och rum drar Andreas Norlén en linje till det stora ansvar som vårdpersonal tagit under pandemin.
– Båda exemplen illustrerar att ansvarstagande behövs i olika sammanhang hela tiden för att vårt samhälle ska fungera.
Namn: Andreas Norlén. Född: 1973 i Bromma, uppvuxen i Ödeshög. Bor: Norrköping.
Familj: Hustrun Helena och sonen Henry.
Yrke: Talman för Sveriges riksdag Bakgrund: Engagerade sig som tonåring i Moderaterna och har haft en rad uppdrag i partiet på lokal och regionalnivå. Har suttit i riksdagen sedan 2006 samt varit ordförande i riksdagens konstitutionsutskott.
Läser just nu: Dean Palmers The Queen and Mrs Thatcher: An Inconvenient Relationship. Köpte den för länge sedan och inspirerades att läsa den när jag nyligen såg relationen skildras i tv-serien The Crown.
Gör jag helst en ledig dag: Är med familjen, till exempel i vår trädgård. Det första jag kommer göra när jag är fullvaccinerad: Krama min mor och köpa gasol till grillen (jag undviker ärenden som kan anstå).
Favoritpsalm: En vänlig grönskas rika dräkt; en vacker och gripande psalm som man först tror är en hyllning till sommaren, men som visar sig vara en hyllning till evigheten, särskilt om man beaktar även verserna 4 och 5, som inte brukar sjungas.
Text: Kristina Lindh
Foto: Anna Karin Nilsson/TT
Artikeln är publicerad i Livet nr 3/2021 med temat Ansvar.