Under två höstmånader miste hon de två män hon älskat mest.
– Det hemskaste var att jag satt vid pappas dödsbädd när jag fick mejlet att min man ville lämna mig. Kanske var det värsta sveket av allt: att han gjorde slut just när han visste att jag hade det som värst.
För Birgitta Lindqvist vet mycket – kanske alltför mycket – om att bli lämnad.
I 36 år levde hon tillsammans med sin make, författaren Herman Lindqvist. När han övergav henne för en 17 år yngre kvinna kastades hon rakt ut i en malström av sorg, saknad, vrede och bitterhet. Men kanske allra mest självförakt.
– Det starkaste var skammen. Trots att det var han som lämnat mig, inte tvärtom.
Jag kände att jag inte dög, varken som maka eller som älskarinna.
– Ända sedan den dagen vi först träffades och han sa: ”Du är den jag har längtat efter i hela mitt liv. Kom, så går vi!” hade jag varit passionerat förälskad i honom. Vi hade ju bestämt att vi skulle bli gamla och dö ihop.
Sex år efter skilsmässan är det en levnadsglad, pratsam, stilig och lätt revanschsugen kvinna som tar emot i sin charmigt och högst personligt inredda fyrarummare vid Hornstull.
I hallen står en kinesisk stol som någon stal från kejsarpalatsen efter kulturrevolutionen. Bokhyllorna dignar av romaner och diktsamlingar på olika språk. Från balkongen kan man genom grönskan ana Tantolundens kolonilotter och solens blänk i Mälarens vatten.
I Paris finns i sin tur en ännu smakfullare våning, på en ö mitt i Seine, i ett land som hon med åren gjort till sitt – först som hustru till en diplomat, sedan som hustru till en reslysten författare. Men även om den 75-åriga kosmopoliten från Örebro talar tio språk miste hon samtliga när äktenskapet sprack.
– Chocken var så stark att jag tystnade helt. I flera månader låg jag som ett kolli i min säng i det hus där jag hade levt, älskat och haft ständiga middagar ihop med min man, våra barn och våra gemensamma vänner. Jag förlorade hälften av min vikt. Såg inga skäl att fortsätta leva.
Du funderade till och med på att ta ditt liv?
– Jag hade de tankarna, ja. Men jag räddades av den portugisiska kvinna som brukade städa hos mig en gång i veckan. Maria, som hon passande nog hette, hade själv mist sin man och hållit sin döde son i sina armar. Nu dök hon upp varje morgon och lagade frukost och sa ett enda ord: ”Ät!” Sedan satte hon sig att sticka och såg till att jag inte gjorde något dumt. Höll mig vid liv, helt enkelt.
Den andra ”ängeln” var den kinesiska väninnan Lili.
– När jag hade legat i sex, sju månader kom Lili till mitt hus och sa: ”Nu ska du klä på dig och komma hem till mig!” Direkt när jag klev in i hennes lägenhet och möttes av doften av jasmin och kinesisk musik, porslin och mattor började hjärtat slå snabbare.
Lili överräckte en bok och bad henne läsa högt en dikt på kinesiska som hette ”Leva trots allt”.
– Jag läste darrande om en kvinna som plötsligt och grymt förlorar sitt husdjur. Det kom en tår i Lilis öga. Sedan bestämde vi att vi skulle översätta den till svenska
tillsammans.
Ett sorgearbete som sakta gav Birgitta livsviljan tillbaka.
MEN VÄGEN DIT skulle ändå bli lång och snårig. Att maken var en känd person gjorde inte saken lättare. När löpsedlarna omsider skrek ut nyheten om skilsmässan var det som att tvingas gå igenom skärselden ännu en gång.
Den egna bok hon därefter skulle författa blev det slutliga steget tillbaka till ljuset. En roman som i vissa delar är tydligt självbiografisk, i andra en inre, mystisk, andlig resa där hon tröstas, utmanas och förändras i möten med en gåtfull man som kallas Ismael och uppträder i olika skepnader.
Romanens Sofia eldar bland annat upp sin exmakes kostym i den öppna spisen som en symbolhandling. Gjorde du detsamma?
– Ja, faktiskt. Och jag har inte kvar en enda bok han skrev och dedikerade till mig med vackra ord som att jag var hans livs stora kärlek.
Sofia får frågan vem hon skulle störta ner i en ravin, om hon var tvungen: sin man eller sina barn. Vad hade du svarat?
– Som jag sitter här vill jag inte kasta ner någon. Men hade min man sagt: ”Jag tar dig, men inte barnen”, så hade jag valt honom.
Är det verkligen ett sunt beteende?
– Nej, men jag var väl så präglad av det där att man ska hitta den stora, romantiska kärleken och sedan leva i en passion resten av livet. Jag hade ju sett de där fantastiska äktenskapen, inte minst mina föräldrars. De var kära i 70 år. Och även mina farföräldrars. Om så bara farmor hade gått till källaren för att hämta ägg, började farfar sakna henne: ”Vart tog hon vägen, Augusta?”
Ingen risk att drömmen om den livslånga tvåsamheten blott är just en dröm?
– Ja, och där måste jag också vara mer resonabel. Det finns givetvis äktenskap som inte bör fortsätta. Men min kloka mormor Hedvig, som var ett oäkta barn, sa: ”Du förstår, Birgitta, livets mening är kärleken. Annars blir en stol bara en stol och ingenting betyder någonting.”
Ni förespråkar båda en andlig syn på tillvaron?
– Ja, det räcker ju att titta på en blomma för att inse att tillvaron är fylld av mirakel. Jag är säker på att det finns en högre och större intelligent sfär. Men det är inte nödvändigtvis den kristna guden jag tror på. Jag tror mer på skapelsen än på skaparen.
Problematiskt i sammanhanget är förstås att Birgitta själv en gång bröt upp från ett äktenskap. Tänkte hon då på hur den lämnade kände sig?
– Jo, men då var omständigheterna helt annorlunda. Det var en mycket destruktiv relation, speciellt för våra två små barn. Den gick inte att jämföra med min och Hermans, som jag verkligen trodde skulle vara livet ut. Där fanns inte ett uns av svartsjuka eller misstanke hos mig. Jag tjuvläste aldrig hans mejl eller sms. Därför kom också hans otrohet som en blixt från klar himmel.
Kanske blundade hon för sprickorna och signalerna han skickade ut. Kanske var hon förblindad av sin kärlek, blåögd och naiv. Eller bara en alldeles vanlig människa som till varje pris vill tro att det finns relationer som håller livet ut?
Birgitta vill inte spekulera i om hon och Herman upplevde de sista åren på helt olika sätt. Däremot låter hon bokens Sofia resonera kring det faktum att speciellt män, inte minst framgångsrika sådana, har en tendens att sent i livet lämna sina
partners för en betydligt yngre kvinna.
– En psykolog fick mig att förstå att det oftast handlar om en sorts dödsångest. Den yngre kvinnan kan tillfälligt få mannen att leva upp, även i sängen. Det absurda är att jag alltid tyckte vi hade ett bra sexliv. Plus alla intressen, resor och vänner som vi delade. För mig är skilsmässan fortfarande svår att förstå.
Din egen skuld i dramat då? Fanns den också?
– Ja, naturligtvis. I en relation har båda ett 50-procentigt ansvar för att det ska fungera. Jag gjorde uppenbarligen saker som inte passade honom, men problemet var att han inte sa ifrån. Jag trodde min kärlek var så stor att den räckte åt båda. Men tydligen var det inte så.
Det sägs att kvinnor ofta klarar en separation bättre än män?
– Ja, speciellt unga kvinnor i Sverige som har en sorts feministisk relation, om man får kalla det så. De pratar av sig och stöttar varandra. Men jag tillhör en annan generation och har dessutom bott utomlands större delen av mitt liv. Jag bara dök ...
Har du vågat bli förälskad igen?
– Senaste nyåret tillbringade jag ensam i min dotters hus i Frankrike, drack champagne och sa till mig själv: ”Nu är det du som bestämmer om livet ska bli ett fortsatt helvete eller ska bli kul.” Jag har inget emot att det snart kommer in en ny man i mitt liv. Men det är också ångestfyllt. Tänk om jag fäster mig vid någon och sedan är det ajöss igen?
Du klarar inte att bli sviken en gång till?
– Nej, det går ju inte.
Fortfarande hämndlysten?
– Nej, eftersom jag sakta insåg att den bästa hämnden var att förlåta honom. Då är han ju äntligen borta ur mitt liv: ”Poff!” Nu ligger allt på honom, inte på mig.
Har du något råd att ge den som blir övergiven?
– Känn varken skam eller skuld. Våga bli arg istället. Tro inte att det bara var ditt fel att han eller hon försvann. Stå upp för dig själv!
Namn: Birgitta Ingrid Lindqvist, född Alvarsson.
Född: 2 mars 1945 i Längbro församling i Örebro län.
Yrke: Författare, poet, översättare, tidigare lärare i svenska och engelska.
Bor: Lägenheter i Paris och Stockholm.
Familj: Barnen Lena, Peter och Elin. Bonusbarn och bonusbarnbarn. Gift 1979–2014 med Herman Lindqvist, författare och historiker. Dotter till den allsvenske
fotbollsspelaren Alvar Andersson, Örebro SK.
Äter: Kinesiskt och japanskt.
Dricker: Franska viner.
Läser: Än en gång P O Enqvists och Kristina Lugns böcker. ”Hon bodde i samma hus som jag här vid Hornstull, vi delade tvättstuga.”
Lyssnar: På all slags klassisk musik, men också asiatisk.
Ser: Snygga karlar.
Aktuell: Med delvis självbiografiska romanen ”Resa över avgrunden” (Ekerlids förlag).
Text: Petter Karlsson
Foto: Håkan Elofsson
Sorgegrupp för dig som har separerat
I den här gruppen kan du dela erfarenheter med andra i liknande situation.
Tid: Torsdagar 24/9, 22/10, 19/11 och 17/12 kl. 20.00-21.00.
Plats: Församlingens Hus
Ledare: Kristin Molander, präst. kristin.molander@svenskakyrkan.se