När Randi Guldstarnd läste till präst för några år sedan togs nåd upp som ett av ”stororden” tillsammans med begrepp som försoning, frälsning och synd.
– Det är kyrkliga ord som inte används i vardagen. Jag brukar inte heller använda dem så ofta när jag predikar. Om jag använder många ord som människor knappt relaterar till kan det vara svårt att ta till sig det man hör, säger Randi Guldstrand som har arbetat i Danderyds församling sedan 2020.
– Men vi behöver ändå försöka fylla dessa stora ord med ett innehåll som gör att även nutidsmänniskan kan upptäcka vad som döljer sig bakom dem.
Men onåd då?
– Onåd handlar om att inte längre vara önskvärd. Många har säkert hört uttrycket ”att falla i onåd”. Ett aktuellt exempel är cancelkulturen, som är en form av onåd.
Cancelkultur, ett begrepp som hamnade på Språkrådets nyordslista för 2020, handlar om en slags utfrysningskultur som syftar till att någon kastas ut från sina sociala eller professionella kretsar.
– Det är en slags förvisning av den eller de som har ”fel” åsikt. Det har förekommit i alla tider, men i vår tid och kultur kan onåd drabba människor på ett helt annat sätt än förr eftersom onåden så snabbt kan växa till något helt okontrollerbart på sociala medier. Istället för att diskutera och förstå varandra så dömer vi ut varandra.
Randi Guldstrand förklarar att i kyrkan vill man att alla ska få mötas utan att vara rädda för att bli granskade eller dömda.
– Jag tror att onåd framförallt drivs av rädsla för det okända. Att mötas fysiskt är inte samma sak som att mötas på nätet och det är svårare att säga elaka saker ansikte mot ansikte. Fysiska möten och samtal är grundläggande för att få förståelse för varandra. Därmed minskar risken att vi försätter någon i onåd, säger hon.
Onåd kan även handla om att vara hård och fördömande mot sig själv.
– Man kan tänka ”Jag förtjänar inte att bli älskad”, eller att man inte har ett värde om man inte presterar. Men alla människor har ett värde som vi fått av Gud, oavsett fel och brister, som är givet varje människa av Gud själv. Gud känner och förstår allt i deig och omsluter det med nåd, säger Randi Guldstrand.
Nåden – onåden motsats – är central i kristen tro. Och nåden är inte bara ett vackert ord, förklarar hon, utan något som Gud har visat oss genom att bli människa i Jesus.
– Jesus kunde umgås med vem som helst och röra vid den som ingen annan vågade komma nära. Han var en person som hela tiden främjade den mellanmänskliga relationen, och som kristna, som kyrka och församling, vill vi ha samma funktion, säger Randi Guldstrand och fortsätter:
– Nåden finns alltid för alla och vi får Guds nåd lika naturligt som ett litet barn får sina kärleksfulla föräldrars villkorslösa omsorg och kärlek. Barnet behöver aldrig fråga om föräldrarna finns där, det är underförstått, och det krävs ingen motprestation.
Hos Gud kan man aldrig komma i onåd. Man kan heller aldrig förlora Guds nåd om man gör ont eller göra sig förtjänt av mer nåd om man gör gott, förklarar hon.
– Då kanske en del tänker att det inte spelar någon roll vad vi gör, men det gör det. Jesus har lärt oss att vi ska leva i kärlek, förlåtelse och försoning så att vi får ett godare liv tillsammans.
Hon säger att kyrkan, liksom varje människa, har ett kall att omsätta nåden i praktiken och till kyrkan är alla välkomna, oavsett vad han eller hon har gjort.
– Finns det ånger finns det nåd. Men att kyrkan välkomnar alla – verkligen alla – kan vara provocerande för en del. Vad gör vi då med dem som blir provocerade? Ja, de är också välkomna, för det går emot all kristen etik att stänga dörren för någon, säger Randi Guldstrand.
I arbetet som präst gillar hon särskilt kontakten med de människor som kommer till kyrkan vid dop, konfirmation, vigsel och begravning, men som ser på sig själva som sekulära.
– När jag möter människor vill jag få dem att se sin egen religiositet, eftersom jag tror vi alla är religiösa på ett eller annat sätt.
De flesta hon möter säger att de inte kallar sig troende, men att de tror på något och att de ibland vänder sig till något utanför sig själva när de blir maktlösa.
– Den där lilla gnistan menar jag är tro. De kanske inte kallar det för Gud, men det gör jag.
Hon vill att kyrkan ska vara en plats för människor som längtar efter något mer i livet, som längtan efter mening, sammanhang eller efter något som man inte ens kan formulera.
– När man gläntar på dörren och vågar öppna upp för Gud upptäcker man att man inte är ensam. Vi är alla svaga och starka, misslyckade och lyckade, trasiga och hela. Vi behöver alla Guds nåd.
Text: Mia Sjöström
Foto: Elliot Elliot