Han har varit en av de mest utdömda personerna i Sverige. Många skulle säga att han fortfarande är det. Sedan mordet, anstiftat av pastor Helge Fossmo 2004, har ”Knutby” varit inte bara namnet på en uppländsk ort utan också rubriken på berättelsen om pingstförsamlingen som blev en av det moderna Sveriges mest förödande sektmiljöer.
Under ledning av Åsa Waldau, också kallad Kristi brud, utspelade sig ett mångårigt drama med inslag av våld, sexuellt utnyttjande och psykologisk manipulation.
I församlingen fanns flera pastorer. Peter Gembäck var en av dem. Liksom många andra medlemmar hade han sökt sig till församlingen för att få vara i ett sammanhang där man hängivet sökte Gud och ville leva i Guds kärlek.
Det slutade med att han själv förvandlades till både off er och förövare.
År 2020 dömdes Peter Gembäck till villkorlig dom och dagsböter för olaga tvång och misshandel. Då hade fl era församlingsmedlemmar sedan en tid tillbaka inlett en rannsakningsprocess som steg för steg gjorde att tystnadskulturen bröts. Peter Gembäck var den som tog första steget genom att anmäla sig själv till polisen.
Idag lever han ett vanligt liv som snickare och tvåbarnspappa utanför Stockholm. På insidan pågår bearbetningen av vad han varit med om. Dit hör också frågorna om tron. Har kristendomens stora ord någon bäring längre? I så fall vilken?
– Jag tänker mycket på nåd. Att få leva i nåd är avgörande för mig. I min ungdom hörde jag ofta talas om nåd men det var inte förrän jag blev äldre som jag förstod betydelsen. Idag inser jag hur mycket det har med mina misslyckanden att göra. Bara den som tror sig vara fläckfri kan avfärda behovet av nåd.
Peter Gembäck har i tidigare intervjuer sagt att han kom till Knutby för att frälsa världen och lämnade Knutby med insikten att han själv behöver bli frälst. Samma tanke gäller nåden, menar han. Det var när han lämnade Knutby som han behövde nåden som mest. Det juridiska brottet har han sonat. Han har betalat sina böter. I rättsstatens ögon är Peter Gembäck en fri man. Men han märker hur folk ser på honom, hos vilka han fortfarande är i onåd.
– Det finns de som ger mig nåd. Det är människor som har något slags insikt om att ”det kunde varit jag”. Inte så att de skulle gjort exakt det jag gjort men de förstår att världen inte är svart eller vit.
Det har delvis med ålder och livserfarenhet att göra, säger han. Som ung var han själv kategorisk.
– Jag hade de här enkla bilderna av hur allt ska vara och hade satt upp tydliga regler för hur jag ville leva.
Men ingen människa når upp till alla sina ideal. Det gjorde inte Peter Gembäck. Vissa av idealen svek han å det grövsta.
– Man ödmjukas av det. Det är när vi sviker våra ideal som vi behöver nåden.
I tidningsintervjuer, poddar och dokumentärer har tidigare medlemmar berättat om tillvaron i Knutby. Inte minst om den världsbild som byggde på idén att man kunde ”vara fel”. Det var detsamma som att vara i onåd.
Vilket fel man begått begått för att hamna i onåd hos Åsa Waldau var sällan tydligt. Men att hamna där var väldigt påtagligt, säger Peter Gembäck. Det innebar att bli talad till rätta, att bli utskälld och få höra hur dum man var – för att som sista steg bli utfryst.
Det innebar också att övriga medlemmar i församlingens inre krets utövade bestraffning mot den som var i onåd.
– Vi hade hela tiden tentaklerna ute: ”Vem är i nåd och vem är i onåd?”. Det fanns en fara i att tala med den som var fel, vi trodde att onåden kunde smitta av sig.
Gränsen mellan den som var i nåd och i onåd skar rakt igenom Peter Gembäcks eget äktenskap. Han själv var på rätt sida. Hans fru Emma på fel. Hon ansågs vara bortom räddning.
Peter Gembäcks känslor var motstridiga. Han trodde inte själv att Gud vänt Emma ryggen, men han blev tuff mot sin fru och säger att han ”arbetade med fruktan och bävan” i hopp om att hon skulle få nåd. Deras relation påverkades djupt.
Flera äktenskap i församlingen sprack, kärlek och tillit trasades sönder av det som hände. Men Peter och Emma Gembäck hittade tillbaka till varandra.
Emma Gembäck har sagt till sin man att hon under alla år då han gjort förfärliga saker sett på honom att han innerst inne inte velat det.
Så här efteråt kan han tänka att Knutby är ett koncentrat av samhället i stort. De destruktiva mekanismer som fanns i Knutby finns överallt, med skillnaden att i församlingen drogs de upp till sin mest extrema nivå.
Ta bara idén om att onåden smittar, säger Peter Gembäck. Tanken märks i ängsligheten kring vilka åsikter som är rätt och vilka som är fel. – Vem får man prata med och inte? Det offentliga samtalet styrs ofta av vem som är gångbar just nu. Den finns också i oförmågan att förlåta. Peter Gembäck tar Fredrik Virtanen som exempel.
– Han har säkert gjort dumma saker. Men jag har tänkt på honom ibland, hur han är så totalt ute i kylan. Vi skulle som samhälle behöva fundera på frågor om nåd och onåd. ”När drevet går dras i princip alla med. Du ska vara otroligt stark för att inte springa åt samma håll.”
För inte så länge sedan läste han ”Häxornas försvarare” av Jan Guillou.
– I boken skriver Guillou om skam och straff. Han menar att när människor känner att juridikens eller statens muskler är för svaga tar vi till skamstraff et. Nu för tiden går vi inte man ur huse och pryglar andra, men i digitala medier och i den sociala verkligheten försätter vi människor i onåd.
Är inte juridiken viktig längre, frågar sig Peter Gembäck. Oavsett om en person fällts i domstol eller inte blir hen utdömd. Precis som i Knutby är skälet ofta oklart, säger han. Budskapet är ”Du ska bara veta att du är fel”.
– När drevet går dras i princip alla med. Du ska vara otroligt stark för att inte springa åt samma håll. Jag kan tycka synd om Åsa Linderborg (Aftonbladets tidigare kulturchef, reds.anm.) som var sen på bollen i samband med metoo. När hon väl skulle sätta ner foten blev det helt fel. Nu får hon stå som symbol för hur hela rörelsen misslyckades.
Peter Gembäck syftar på den hårda rapporteringen kring Stadsteaterns chef Benny Fredriksson, där en utpekande krönika av många anses ha bidragit till att han i mars 2018 tog livet av sig. Aftonbladet fälldes senare av Pressens Opinionsnämnd för att grovt ha brutit mot god publicistisk sed.
I kristen tro hänger nåden ihop med bilden av en Gud som inte straffar utan befriar. Gud skänker förlåtelse utan motkrav. ”Allt är nåd”, heter det i kyrkan. Gud vill ha med människan att göra oavsett vad som kan stå i vägen. Nåden är uttrycket för en villkorslös kärlek.
Hur kunde denna tanke bli så förvriden som den blev i Knutby? Peter Gembäck ser den frikyrkliga bakgrunden som en delfaktor. I frikyrkan kombineras inte sällan en naiv förlåtelsekultur med en reflex att fördöma. De tankar som sedan växte fram i Knutby var inte teologiskt förankrade, säger han.
– I Knutby hade vi synen att Gud var god men han var inte snäll. Han var stenhård mot synden. Vi tänkte att vi kristna måste vara likadana. Idag är han medlem i Svenska kyrkan.
– Jag har aktivt gått med. Där får jag vara den jag är trots att jag ibland inte ens vet om jag tror.
Peter Gembäck har ett råd när den dömande visslan ljuder: Stäng ner. Han hämtar tipset från börsen, där man kan besluta om handelsstopp för aktier som rusar för kraftigt eller faller för mycket. På samma sätt kan man göra när drevet går på sociala medier och man känner suget att dras med, menar Peter Gembäck.
– Dra dig undan ett tag. Be. Stanna upp och reflektera. Det är när vi kommer ner i varv som vi ser oss själva. Jag tänker på Åsa Waldau. Hon var rädd för ensamheten, rädd för kontemplerandet. All den vrede hon riktade mot andra tror jag var känslor som hon egentligen hade inför sin egen spegelbild. Det var den som skrämde henne.
Både hans gudsbild och livssyn har förändrats efter Knutby. Gud är inte längre straffande och målet med livet är inte längre att vara perfekt. Nåden och bristerna hör ihop.
– Det är inte den fullkomliga guden utan den nakna människan som hänger på korset
Peter Gembäck
Bor: Värmdö
Ålder: 48 år
Familj: Hustrun Emma, en son och en dotter
Gör: Snickare, tidigare pastor i Knutby pingstförsamling
Podd: ”Dålig liturgi dödar” en podd av Kristoffer Lignell och Tobias Hadin
Gör helst när jag är ledig: Skissar på hus och utbyggnader
Text: Kristina Lindh
Foto: Håkan Elofsson