DE KALLAR HENNE för ”morsan” eller ”ängeln”, kvinnorna som prostituerar sig på Malmskillnadsgatan. Elise Lindqvist kallar dem för ”mina flickor”.
– Ingen vill ligga med hundratals killar. Många av flickorna har lurats in i landet och tvingas att sälja sig. De hatar det, men det är farligt att hoppa av. Hallickarna har stenkoll på tjejerna, säger Elise Lindqvist.
Tillsammans med ett volontärteam från St:a Clara kyrka möter hon prostituerade varje fredagsnatt.
– Jag är en otålig person, men jag har fått lära mig att ha tålamod. Arbetet med att lyckas hjälpa en flicka bort från gatan tar mellan 1 och 3 år.
Det tar tid att bygga förtroende och utan det är ingenting 85 år gammal finns Elise Lindqvist på plats på Malmskillnadsgatan varje fredagsnatt. Här möter hon både sorg och glädje. Två flickor har dött i hennes famn, men hon har också hjälpt många bort från gatan. möjligt. Sedan är nästa steg avgiftning, skyddad identitet, boende och arbete, säger hon.
Hur ser du på samhällets onåd inför dem som prostituerar sig?
– Jag blir besviken när jag hör hårda ord fällas i debatter om prostituerade, kriminella och hemlösa. Vad har människor för rätt att döma andra? De vet inte vad den flickan eller pojken har gått igenom. Jag tror att fördömandet bottnar i en rädsla och att de inte vet hur de ska hantera det.
Elise Lindqvist berättar om en föreläsning som hon höll för universitetsstudenter.
– Några killar sa att prostituerade får skylla sig själva och att jag bara pratade skit. Jag frågade dem om de tyckte att jag skulle skylla mig själv att jag blev våld tagen när jag var fem år. Hur skulle jag som femåring kunna säga nej?
ELISE LINDQVIST blev utsatt för våld och sexuella övergrepp under hela sin uppväxt och som 16-åring blev hon manipulerad av en bordellmamma att sälja sig.
– Det är Gud som har bevarat och skyddat mig igenom alla hemska saker jag har fått uppleva. Jag har blivit brännmärkt, skuren och våldtagen.
Hon har levt med en ständig smärta i kroppen efter det hon utsattes för. En smärta hon i många år bedövade med alkohol och tabletter. 57 år gammal hamnade hon till slut på ett kristet behandlingshem.
– Jag var nersupen, smutsig och farlig för både mig själv och andra. Jag spottade och svor och tyckte att det var hemskt att se alla glada människor på det där hemmet. Jag trodde att jag hade hamnat på ett sinnessjukhus.
Hon försökte ta livet av sig, hittades i tid, överlevde och började undra vem den där Jesus var som alla pratade och sjöng om. En kväll frågade hon en kvinna ”Vad äter du för piller, du ser så glad ut?”.
– Hon sa ”Jag äter inga piller, jag har Jesus Kristus i mitt hjärta”. Då gick jag fram till pianisten som spelade på behandlingshemmet och frågade ”Vill du be för mig?”. Jag förstod inte ett ord av vad han sa, men när han bad kom en värme över mig från huvudet ner ut i fötterna och det kändes som om jag plötsligt vaknade upp och blev medveten om allting omkring mig, säger Elise Lindqvist som minns känslan än i dag.
Hon säger att det var som i bibel ordet ”förut var jag blind, men nu kan jag se”.
– Det var i maj 1994. Då började mitt andra liv, även om det tog ett år att bli rumsren, sluta svära och börja fungera ordentligt igen, säger hon och beskriver sin tro i dag som mer mogen och djup.
På behandlingshemmet fick hon även sina andliga föräldrar. Efter en tid tog de med henne till volontärverksamheten i St:a Clara kyrka. Tillsammans med en präst därifrån besökte hon Malmskillnadsgatan och Elise Lindqvist kände starkt att det här var hennes plats.
– Och nu har jag arbetat där i över 25 år, säger hon.
VARJE FREDAG eftermiddag förbereder hon sig genom att äta ordentligt, vila och klä sig varmt. Nätterna är kalla och långa, särskilt nu under vintern. Ofta kommer några av de flickor som Elise Lindqvist har räddat ifrån prostitutionen och hjälper henne att bre smörgåsar, koka kaffe och packa ner nyponsoppa, varm choklad och massor av godis att bjuda på under natten.
– Samtidigt har vi själavårdande samtal och de berättar även om sina nya liv med jobb och lägenhet.
Senare på kvällen möter hon upp teamet med volontärer. Tillsammans ber de en bön och beger sig till Malmskillnadsgatan där de dukar upp sitt fikabord.
– Flickorna vet att vi finns där varje fredagsnatt och de kommer alltid till oss. Allt kan hända när vi är där, både glädje och sorg. Jag möter flickor som blivit hårt misshandlade och två har dött i min famn under de här åren, säger Elise Lindqvist.
Hon och teamet har ett bra samarbete med ambulans, polis, Stadsmissionens nattjour och väktarna i tunnelbanan som kommer direkt när de behövs. Ibland händer det att flickor försvinner från Malmskillnadsgatan. Elise vet inte vad som hänt dem, men anar det värsta.
– Jag blir ledsen att jag inte kan lyckas rädda alla. Men de flesta går det bra för och det gör att jag orkar. Det finns ett hopp för varje person.
Många av dem hon möter känner skuld och skam och anklagar sig själva för de övergrepp de blivit utsatta för. Något Elise Lindqvist känner igen sig i.
– Blir man itutad som barn att man är ful och äcklig så tar man på sig skulden och tror att det är ens eget fel, fast det är förövarens. Även när jag hade blivit kristen kände jag mig smutsig och skämdes över min kropp, som har fått men för livet. Det tog ytterligare fyra år innan jag mycket motvilligt vågade berätta vad jag blivit utsatt för som barn.
DET VAR UNDER en möteskväll i kristen gemenskap då hon fick en stark känsla av att Gud ville att hon skulle berätta. Efteråt kom en kvinna storgråtande fram och sa ”Jag trodde jag var ensam i hela världen om detta att bli utsatt som barn”.
– Hon berättade att hon hade tänkt ta livet av sig tidigare den kvällen, men att en vän hade kommit hem till henne och övertalat henne att följa med. Då förstod jag att jag kan göra skillnad genom att berätta, säger Elise Lindqvist.
Vad betyder nåd för dig?
– Jag har svårt för ordet nåd. Jag finner ingen nåd i att jag blev misshandlad, våldtagen och skuren. Jag känner bara hat och ilska när en människa blir ihjälslagen med påkar bara för att han är transvestit. Var finns nåden i det? Nåd kanske kan vara när man får hjälpa bort någon från gatan, men jag vill hellre använda ordet barmhärtighet.
Text: Mia Sjöström
Foto: Elliot Elliot
Läs fler artiklar om Nåd och Onåd i Livet nr 1/2022