Han hade knappast behövt någon ytterligare hjälp på vägen till en teologisk karriär. Joel Halldorf, kyrkohistoriker och arvtagare till tre generationer pingstpastorer.
Men det fanns en avgörande yttre person. Joel Halldorf återsåg henne alldeles nyligen när han höll föredrag i en liten kyrka. Efteråt kom en äldre dam fram och frågade om han kände igen henne. Det var hans högstadielärare i religion, ”en sån lärare som betyder allt”.
Snart stod de båda och grät.
– Hon tog sina elever på stort allvar och lärde oss verkligen något. Framför allt om andra religioner och kyrkor. Vi fick läsa muslimska böner och svara på frågor som ”Skulle en kristen kunna läsa med i dem?”. Hon förberedde oss för livet i ett pluralistiskt samhälle.
Det är just den positionen som blivit Joel Halldorfs ärende i offentligheten: den kristna trons plats och samexistens i ett mångreligiöst Sverige. Genom sina texter i Expressen har han blivit ett namn långt utanför kyrkliga kretsar. En röst som talar begripligt om Gud för en bred och religionsneurotisk allmänhet.
För många är den rösten efterlängtad. För andra är den oroväckande – ”Hjälp, ska han frälsa hela Sverige?” Några sådana ambitioner har han inte. Trots det förpliktigande arvet har han aldrig känt kallelsen att bli pastor.
Att berätta om varför vi firar jul har han dock inget emot. På papperet är svaret enkelt: För att påminna om Jesu födelse.
– Sen kan man fråga sig varför julen fått en så otroligt stark ställning i vår kultur. Det är en nästan klichéartad berättelse om hur Gud uppenbarar sig i det allra enklaste, ett litet stall.
Att vi inte chockas av julevangeliet är ett tecken på hur djupt kristet präglade vi är, säger Joel Halldorf. När budskapet först berättades bröt det mot alla rådande normer, menar han. I det romerska imperiet dyrkades styrka. Kejsaren var gudomlig. Slavar, kvinnor och funktionsnedsatta stod långt ifrån det heliga.
– Att Gud skulle uppenbara sig i en ganska fattig familj och sedan leva som enkel kringvandrare var helt otänkbart, de första kristna hånades för att de dyrkade en sådan Gud. Idag är den tanken normaliserad. Med den kommer en respekt för alla människors lika och okränkbara värdighet och ett ideal som inte gör skillnad på rik och fattig.
En välfärdsmodell om man så vill, menar Joel Halldorf. Det är bland annat detta som renderar honom återkommande kritik – hur han ser kristna rötter i alla möjliga nutida fenomen. Som kyrkohistoriker står han på sig och hävdar med vetenskapligt stöd att det kristna arvet fortfarande genomsyrar samhället.
Inte minst genomsyrar det honom själv. Att ett barn föddes för 2000 år sedan påverkar hela Joel Halldorfs livssyn.
– Jag är glad att jag tillhör en religion som inte säger att mina motgångar och min kamp med olika svårigheter betyder att jag är långt ifrån Gud. Tvärtom visar julens budskap att när Gud träder in i världen går han en annan väg än den där allt går väl.
Visst kan och kanske bör vi bli arga på Gud över en värld som rymmer smärta och lidande, säger Joel Halldorf.
– Men Guds svar på vår vrede verkar inte vara att ordna så att det blir en fläckfri och fullkomlig värld. Svaret är istället att Gud är med i allting. Gud kliver in och delar världens smärta och lidande.
En stjärnklar natt. Ett nyfött barn. En nybliven familj i ett stall. Scenen är vacker och poetisk. Det är inte konstigt att den berör. Joel Halldorf uppmanar till en förståelse bortom bilden av det sköna. Stjärnan som leder vägen, åsnan som bär Maria, krubbans alla djur – hela naturen är närvarande i händelsen, säger han. Där finns ett uppfodrande budskap om hela skapelsens värde i en kultur som sett naturen som något människan står över.
Fler uppfordrande slutsatser går att dra. De flesta av oss, troende eller inte, har lätt att bejaka det nyfödda barnet som en symbol för utsatthet och beroende. Vi framhåller gärna vikten av att värna sårbarhet i alla dess former. I praktiken är vi alla delaktiga i ett samhälle där klyftorna ökar och där de redan utsatta på många sätt får det allt svårare.
Hur ser du på glappet mellan de berättelser vi vill höra och de ideologiska val vi sedan på ett eller annat sätt gör och stödjer?
– Vi har utifrån den kristna berättelsen byggt en kultur som är moraliskt ambitiös i det att vi vill utsträcka ett värdigt liv till alla människor. Vi vill inte att det ska göras skillnad utifrån klass, härkomst eller vilket land man kommer ifrån. Det är klart att den hållningen blir en utmaning i en tid av till exempel växande migration.
Joel Halldorf pekar på 2015 års flyktingmottagande, då han menar att uppmaningar som ”Öppna era hjärtan” och ”Mitt Europa bygger inga murar” speglade ett tydligt kristet anslag. Det fanns ett julevangelium där, konstaterar han.
Men efter inte så lång tid var det kollektiva hjärtat inte så öppet längre.
– Alla sånger vi sjunger under julen, om att tända ett ljus och om alla som är rädda och fryser på vår jord – hur rimligt är det att sjunga dem om man inte har en generös flyktingpolitik? Är inte det ett ganska grovt hyckleri? Och vad gör det med oss att leva så?
Vi fortsätter att hänvisa till de kristna värdena men har ingen idé om hur de ska förverkligas politiskt, menar Joel Halldorf.
– Det behöver inte vara totalt öppna gränser, men någon form av moraliskt projekt måste det finnas i politiken. Nu blir det var nation för sig själv, det är en återgång till en nästan hednisk moral.
Kristendomen är ingenting utan Jesu födelse. Men det finns en hård konkurrent i rollen som kärnfråga: Människans pånyttfödelse. Det vill säga idén om hur människan i mötet med Gud föds på nytt. Tanken har betonats särskilt starkt i den frikyrkliga fromhetstradition som Joel Halldorf kommer ifrån.
Den har både för- och nackdelar, konstaterar han. Fördelen är tron på förändring. Ingen människa är fastlåst i en given social identitet, det du kämpar med i ditt liv kan förändras på ett förunderligt sätt. Nackdelen är att förändringen kan uppfattas som väldigt punktuell, menar han.
– I frikyrkorna har man betonat den dramatiska förändringen som bygger på ett tydligt beslut. Men djupgående förändringar är ofta processartade. De sker långsamt. Kyrkan är inte ensam om sin tro på pånyttfödelse. I hela kulturen finns en stark berättelse som går ut på möjligheten att bli en annan. Drömmen om transformation märks i nya dieter, terapier och relationsideal.
– Det är en utbredd föreställning där man gör samma misstag som väckelserörelserna ofta gjort. Man pekar ut ett problem, en lösning och tror att skiftet ska ske snabbt och vara definitivt. Redan i väckelsens barndom berättade människor om hur de gått från mörker till ljus och i en handvändning lagt en destruktiv livsstil bakom sig, säger Joel Halldorf. Ändå kunde de snart befinna sig på botten igen. Vi är inte alltid de bästa bedömarna av vår egen förändring, menar han.
Vilka former av pånyttfödelse har du själv genomgått?
– De mest tydliga handlar om förmågan att ta hand om mina nära och kära. Att se till deras konkreta behov.
Det var inte självklart för Joel Halldorf att se dem när han var 20–25 år. Att en flickvän som snart skulle stiga innanför dörren, hungrig efter en lång dag, kanske inte ville mötas av ett jättestökigt hem utan av någorlunda ordning och lite mat på bordet.
– De viktiga förändringarna i mitt liv har kommit av att leva tillsammans och av det ansvar man lär sig att ta då.
Inte ens de mest dramatiska metamorfoserna är punktuella, säger Joel Halldorf. Ta barnens födelse. Visst minns han känslorna i stunden. Bävan, oro och tacksamhet. Vid första förlossningen rullades Joel Halldorfs fru snabbt iväg för eftervård och han satt länge ensam med deras nyfödda dotter. Han glömmer aldrig känslan av att hålla henne i sin famn.
– Jag kände ”Nu går jag från att vara man och make till att bli pappa”.
I år fyller dottern tolv.
– Å ena sidan skedde pånyttfödelsen verkligen där och då. Å andra sidan var den bara början på föräldraskapets långa resa. Så är det med all förändring.
Namn: Joel Halldorf.
Ålder: 41 år.
Bor: I Linköping.
Familj: Fru och två barn, 12 och 8 år.
Yrke: Professor i kyrkohistoria, författare.
Aktuell med: Kvällstidningsteologi – från populism till pandemi (Libris), skriver regelbundet i Expressen och Dagen.
Tidigare titlar i urval: Gud: Återkomsten. Varför religionerna kommer tillbaka och vad det betyder” (2018), Biskop Lewi Pethrus. Biografi över ett ledarskap (2017). Drömyrke som liten: ”Profet, haha!”. Därför blev jag kyrkohistoriker: ”Många akademiska studier är ett tillfälle att reflektera över vad man varit med om. Det gäller såväl psykologi och sociologi som antropologi. Genom studierna har jag bättre förstått vem jag är och var jag kommer ifrån.”
Om trons plats i kulturdebatten: ”Det har alltid funnits pastorala texter i tidningarna. De har i hög grad övertagits av psykologspalter. Det nya är att den kristna teologin gör anspråk på att kunna tolka samtiden och ge ett bidrag till debatten på samma villkor som socialism och liberalism.”
Här/Så firar jag jul: ”I år firar vi i Leksand, med besök i den fantastiska julottan i Leksands kyrka på juldagens morgon.”
Text: Kristina Lindh
Foto: Håkan Elofsson
Artikeln är även publicerad i tidningen Livet nr 4 2021.