ENLIGT JONNA Bornemarks kalender är världen i fara. Så drastiskt formulerar hon det inte själv, men hon delar andemeningen. Den handlar om filosofin som temperaturmätare på samhällsklimatet. När filosoferna efterfrågas på bred front är det något grundläggande i samhället som har rubbats, menar Jonna Bornemark.
Och aldrig har hon varit så efterfrågad som nu.
– Det är väldigt roligt att bli bokad. Men glädjen blandas med en misstanke. Som kultur befinner vi oss i en existentiell kris. Den rör klimatförändringar, polarisering,
högerpopulism och många andra faktorer.
På bara några år har tonen ändrats, säger hon. Frågorna hon får nu är mer på allvar.
– De är inte längre spekulationer utan utgår från en livsnödvändighet. Tidigare har jag behövt argumentera för ovisshetens och icke-vetandets plats. Nu förstår alla att vi måste handla trots att vi inte vet allt.
Jonna Bornemark är filosofen som blev känd för den breda publiken med ”Det omätbaras renässans”. Boken kom för tre år sedan och var en uppgörelse med det så kallade NPM-samhället, där organisationsformen ”new public management” blivit
symbolen för en utveckling där manualer, regelverk och administration tar plats på bekostnad av den personliga erfarenheten.
Jonna Bornemark är till vardags forskare vid Södertörns högskola och har i många år kunnat höras i Filosofiska rummet i P1. År 2017 var hon sommarpratare
i samma radiokanal.
Nu är hon åter aktuell, med ”Horisonten finns alltid kvar – om det bortglömda omdömet” som fördjupar många av de tankar som finns i den förra boken.
Utgångspunkten är ovissheten. Det faktum att vi inte vet allt är ett grundläggande
livsvillkor, konstaterar Jonna Bornemark. Hon kallar det ”horisonter av ickevetande”.
– Det moderna samhället sätter icke-vetandet i motsatsställning till kunskap. Vi gör om icke-vetande till något som måste övervinnas. Men hela poängen med icke-vetande är att det är outtömligt.
Jonna Bornemark visar hur synen på kunskap förändrats genom historien och hur delar av det som förr sågs som en självklar del av vårt vetande inte längre räknas.
– Förmågan att ana, att kunna hantera situationer och att besitta kroppslig och praktisk kompetens har sjunkit i status. Resultatet blir att många människors kunskap inte värderas.
Det finns ett välbekant ord för all denna undanträngda kompetens: omdöme. Vi har alla en idé om vad det är och åkallar det hela tiden, säger Jonna Bornemark. Ta bara
Folkhälsomyndighetens och Stefan Löfvens presskonferenser under pandemin, där de återkommande vädjar till medborgarnas omdöme.
Synen på icke-vetande får konsekvenser på flera områden. Inte minst påverkar det
relationen till tro och religion, menar Jonna Bornemark. Allt som förknippas med oändlighet hänvisas till en privat sfär. Eller ännu värre – ses som helt överflödigt.
Jonna Bornemark är inte själv troende. Men via filosofin har hon blivit intresserad
av mystik.
– Redan som fi losofistudent såg jag hur synen på de existentiella frågorna präglades av en strikt västerländsk tradition. För att vidga mitt förhållningssätt började jag läsa religionshistoria, där jag kom i kontakt med mystiken. Det var otroligt fascinerande att se hur manlig och kvinnlig mystik förhöll sig till varann, och hur självklart det var att se kroppen som en del av andligheten i delar av den
kvinnliga mystiken.
Det kroppsliga är fortfarande viktigt för Jonna Bornemark. Både professionellt och privat. I sin forskning har hon undersökt kroppsliga relationer. Dit räknar hon även relationen till djur. Själv har hon både häst, hund och råtta. ”Kropp är vad vi är”,
säger hon. Just nu skriver hon på en bok om graviditet.
Bland alla dem som efterfrågar Jonna Bornemarks röst i en orolig tid finns även kyrkan. Många församlingar hör av sig och vill att hon ska komma dit för att prata. Religionen och filosofin har mycket gemensamt, konstaterar hon. I kyrkan finns många av de praktiker som åsidosätts i det mätbara samhället men som är helt nödvändiga för en levande och ansvarsfull civilisation.
– När jag talar i kyrkan behöver jag inte börja på ruta ett. Där är tanken på ickevetande självklar.
Hur självklar är den tanken i Jonna Bornemarks eget liv? Bara för att man skriver böcker om värdet av ovisshet är det inte givet att man har lätt att omfamna den privat; konsten att stå ut med ovisshet är också konsten att härbärgera kontrollförlust.
På det övergripande planet ger hon sig själv godkänt. Forskningen är hennes psykologiska gym, genom den är hon tränad för situationer där hon inte vet allt. Hon har två skilsmässor bakom sig. Det är erfarenheter som ofta innebär att man rör sig i okänd terräng. Jonna Bornemark säger att separationerna varit ”rätt
lyckliga”.
Istället har marken öppnat sig på andra sätt. För fem år sedan gick Jonna Bornemark in i väggen. Hon var sjukskriven från och till i två år. Efterverkningarna känns fortfarande av, säger hon och berättar att hon hela tiden behöver ha koll på utmattningssymtomen. Hon ligger ständigt lite på gränsen.
– Utmattningen gör att jag inte vet hur jag ska leva. Uppenbarligen lever jag inte helt hållbart, men jag försöker hitta knep i vardagen. Jag kämpar till exempel med alla mejl jag får från privatpersoner. Jag skulle vilja svara var och en, men det går inte. Jag måste lära mig att låta bli.
Hon söker sig också fram till en grundläggande inställning som gör att livet kan fungera på sikt. Hur konstigt det än låter är känslan av förtvivlan en hjälp
på vägen.
– I en riktig kris finns ett mått av förtvivlan. Det tror jag är viktigt. Förtvivlan och ångest gör att man förstår att något är på allvar.
Utmattningskrisen har fått henne att fundera över balansen mellan jobbet och privatlivet. Hon märker när jobbet tar överhanden, då blir hon otrevlig mot de närmaste. Att vara efterfrågad filosof är på många sätt en dröm. Men det finns också en baksida med att brinna för jobbet. Jonna Bornemark säger att utmattningskrisen fått henne att upptäcka att det finns ”ett jag”.
– Jag älskar mitt jobb. Jag har valt det för min egen skull, inte för andras. Men det är något med arbetet som hela tiden gör mig riktad bortåt. Genom sjukdomen har jag insett att det finns en plats inom mig som behöver utrymme. Jag har upptäckt en del av mig själv som jag inte har brytt mig om innan.
Hur kan kulturen ta upp kampen för ovissheten? Finns det någon metod som fungerar lika bra på samhällsnivå som på individplan? Jonna Bornemark svarar ja. Medicinen stavas förundran.
Det är en term som fått allt större uppmärksamhet de senaste åren, bara i fjol kom två böcker i ämnet. Ibland används den engelska termen ”awe” för att ringa in fenomenet. Det handlar om förmågan att bli hänförd, vilket för de fl esta är lättast att uppleva i skogen, under stjärnhimlen eller vid anblicken av ett lekande barn.
Lite högtidligt uttryckt handlar förundran om att stå inför det ogripbara och känna hur allt faller på plats. Världen är oändlig – jag själv är bara en liten, liten del. Det kan först kännas skrämmande men fungerar avlastande.
Jonna Bornemark välkomnar att hänförelsen får större utrymme men är skeptisk till förundranstrenden.
– Förundran riskerar att reduceras till ett slags medelklassutfl ykt där man till helgen går ut i skogen för att se hur fantastisk naturen är och för att vi ska må bättre. Förundran är något mer än så, den är där för att kasta om våra liv. Den kan till och med få politiska konsekvenser, säger Jonna Bornemark.
– Om vi genom förundran upptäcker något som är viktigt kanske vi måste ändra vårt samhälle.
När kände du själv förundran senast?
– Nu när du ringde. Jag gör många intervjuer och skulle kunna upprepa samma svar hela tiden. Men då skulle jag också kräkas på mig själv. Istället försöker jag öppna mig för samtalet. Inför varje möte med en människa finns ett mått av förundran – hur ska det här bli?
Namn: Jonna Bornemark.
Ålder: 48 år.
Bor: I Huddinge.
Familj: Tre barn, 20, 10 och 7 år samt pojkvän. Delar hushåll med sin pappa.
Gör: Professor i filosofi på Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola.
Aktuell med: Horisonten finns alltid kvar – om det bortglömda omdömet
(Volante förlag).
Tidigare titlar i urval: Kroppslighetens mystik (2015), Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas herravälde (2018).
Släkt: Gullan Bornemark var gift med Jonnas farfars bror.
Älskar djur: Lever med hundarna Matteo och Ella samt råttorna Tash och Bernie. Har även en häst, Scarlet.
Gillar mystik: ”Jag tycker om den apofatiska mystiken, den är spännande i sin språksyn. Jag är också förtjust i kvinnliga mystiker, inte minst Mechthild von Magdeburg, som låter kroppen vara en del av tron.”
Har cirkusrötter: Jonna Bornemark har just inlett ett samarbete med Cirkus Cirkör. Hennes farmors far hade en cirkus som familjen reste runt med.
Gör just nu: Skriver på en bok om graviditet.
TEXT: KRISSTINA LINDH
FOTO: LINNÉA JONASSON BERNHOLM
Intervjun är publicerad i Livet nr 1/2021 med temat Ovisshet.