Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Välkommen till Danderyds församling Besöksadress: Angantyrvägen 39, 18254 Djursholm Postadress: BOX 2021, 18202 DANDERYD Telefon:+46(8)56895700 E-post till Välkommen till Danderyds församling

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Himlen kan vänta

Staffan Hellgren far vidare mot lugnare vatten. Men först ska han göra ett treårigt stopp som kyrkoherde i Österåker. Kvar lämnas ett Danderyd som han begåvat med miljövänliga hus, fullsatta mässor och en kyrkbänk utanför Systembolaget.

BÅDA PARTER var rejält tilltufsade, när de inledde sin relation: Staffan Hellgren söndermanglad av ”Uppdrag granskning” i en bostadsskandal som andra egentligen bar skulden till. Danderyds församling med rykte om sig att vara ett svårskött pastorat, fullt av inbördes konflikter. Men 14 år senare avslutas kärlekshistorien
mellan prästen och kyrkan i både ömhet, saknad och högsta samförstånd, eller hur man nu ska uttrycka saken.

Det råder uppbrottsstämning hemma i den röda prästgården i Sätraäng, där flyttkartongerna snart ska fyllas med teologiska skrifter, hustruns notblad och barnens lego. Men det känns också i det Församlingens Hus som Staffan Hellgren lämnar efter sig som ett handfast exempel på att en enda människa kan göra skillnad.
– Jag hade bara varit här i tre månader när jag föreslog att vi skulle bygga nytt,
men togs varsamt avsides av folk som försökte tala mig till rätta: ”Nej, sånt går inte här i Danderyd”. Vilket bara triggade mig ännu mer. Jag tänkte att om något är så illa kan det ju bara bli bättre.

Församlingens Hus med sin luftiga, eleganta design och sina miljövänliga solceller kan säkert stå i 50 år utan att skämmas, gissar han. Men den avgående kyrkoherden lämnar också efter sig en sorts osynlig arkitektur: en inre kyrka som gett många församlingsbor, oavsett tro eller bakgrund, smak för det existentiella och eviga. Gud har blivit cool helt enkelt. Som när den bångstyrige konfirmanden
efter fjällägret i Ramundberget erkände att ”Det var ju morsan som ville att jag skulle hit, men jag måste erkänna att ni fått mig på kroken.”

Eller som när man bjöd in till Kent-mässa i Danderyds kyrka och media från Haparanda till Smygehuk förvånat vände blickarnamot den uppenbarligen rockälskande församlingen norr om Stockholm.
– En reporter sa: ”Det är så fint att ni låter citera poptexter som ’Allting har sin
tid’ i kyrkan.” Jag svarade: ”Fast nu råkar ju just det där vara ett citat från Bibeln. Det är Kent som lånat från oss, inte tvärtom.” Vilket å andra sidan är lite av Staffan
Hellgrens teologi i ett nötskal: Gud är överallt. Det finns inga gränser mellan heligt och profant. Alla är vi barn av evigheten. Jorden är en försmak av himlen.
– Vi har alla upplevt de där korta stunderna när allting stämmer och det sker
något utöver det vanliga. I mitt fall kan det vara ett ögonblick under ett dop eller en begravning. Men också när jag åker offpist på en orörd bergssida i Alperna.
Det var ingen slump att han lät placera ut en kyrkbänk mellan apoteket och
Systembolaget i Mörby centrum för spontana samtal mellan himmel och jord.
För Staffan Hellgren ska kyrkan vara lika utåtriktad som fördomsfri.
– Jag har alltid haft svårt för folk som ”bara” tror. Då blir jag misstänksam, för det
är för enkelt. För mig har tron och kyrkan alltid varit som karta och kompass. De har hjälp mig hitta rätt i livet, slipa av kanterna och ibland sätta mitt ego i bakgrunden. Men det har inte skyddat mig från mörka stunder.

Även en kyrkoherde kan tvivla ibland?

– Ja, det är klart att det har funnits perioder av mer eller mindre tro och tillförsikt.
Men som min gamle konfirmationspräst sa: ”Om den kristna tron bara vore ett påhitt, så vore det ändå världens bästa påhitt.”

Ty provinsialläkarens pojke från Smedjebacken i Dalarna har alltid varit försiktig
med dogmerna. Tvärsäkra får andra vara. Själv fortsätter han, 67 år gammal, ett
livslångt sökande som inleddes när han som grabb följde med pappa på hembesök.
– Där lärde jag mig mycket om människorna.
Pappa kunde säga: ”Den där farbrorn, förstår du, var inte sjuk på riktigt. Han behövde bara någon att prata med.” 

Samma mänskliga skavanker och tillkortakommanden fick han se som sjömanspräst
i Alexandria och som direktor för Ersta Diakoni och Stadsmissionen i Stockholm.
Här fanns kaptener som blivit inlåsta i kajutan efter att ha supit sig medvetslösa.
Här fanns unga människor som dog i cancer framför hans ögon. Här fanns hemlösa som drack slattar ur uteserveringarnas kvarglömda vinglas eller sålde sina kroppar för en smutsig spruta.
– Jag insåg att en människa har ett konstant värde som aldrig kan förbättras
försämras på grund av yttre omständigheter. Och att kyrkans uppgift är att
se detta.
– Som jag sa på en ledarutbildning för näringslivets höjdare: ”Själv jobbar jag på
AB Himmelriket. Där kör vi med mer långsiktiga perspektiv. Dessutom har vi en
handbok där det står att de sista ska bli de första. Människan är ingen aktie, mer en
obligation som ger ständig avkastning. ”Sitt eget kapital har han försökt förvalta
med nyfikenhet, ödmjukhet och tacksamhet.

Blev tidigt känd som den lyhörde, nyfikne kyrkoherden som både kunde inspirera och ta tuffa beslut. Fem unga präster har han coachat till kyrkoherdar. Andra församlingar har vallfärdat för att spana in det miljöcertifierade mönsterbygget. I Tanzania pågår det så kallade Mjölkprojektet som släcker törsten hos både skolbarn och åkrar.

Han slutar i sanning på topp. Men Staffan Hellgren har också varit prästen som vågat visa sig svag och sårbar. Skilsmässor och en lillebrors tragiska död förde
honom in i samma karga ökenlandskap som där han befann sig under det obarmhärtiga mediadrevet 2004.
– Som en kollega på Stadsmissionen sa:
”Det var som om du hade fått dödsstraff för en felparkering.” Det gick så snabbt från noll till orkanstyrka.
– Samtidigt gjorde det mig revanschsugen.
När folk varnade mig för Danderyd blev jag bara ännu mer inspirerad. Trodde
mig kunna genomföra det jag anser mig bra på: att nätverka och få ihop ett kreativt team. Det blev också riktigt bra, tycker jag. Jag lämnar en väldigt fin församling.

Ingen som tyckt att du har varit alltför fritänkande?
– Inte en enda gång har jag känt: ”Nej, så här får du inte göra!” Jag uppfattar Danderydsborna som lika måna om att tänka nytt som att bevara det gamla. Utmaningen för kyrkan är att snabbt anpassa sig efter de behov som dyker upp. Det gjorde vi exempelvis väldigt bra när den stora flyktingströmmen kom.


Vad är du annars mest stolt över?
– Mer än vårt miljöarbete, konfalägren, Mjölkprojektet och kyrkbänken i Mörby
centrum? Den här tidningen förstås, som verkligen blev som jag ville – den bästa
församlingstidningen i landet. Men också att ha fått jobba med så många duktiga och begåvade medarbetare.


Vad har varit svårast i jobbet?– Att komma med dödsbud, speciellt när det handlar om barn eller självmord. Dåbalanserar man på en skör tråd. Samtidigt har jag märkt hur jag själv fått kraft i svåra ögonblick och tänkt: ”Om de som drabbats
så fruktansvärt hårt kan ta sig igenom detta, så varför ska inte jag klara det?”


Din tro på ett evigt liv måste ändå underlätta?
– Jo, även om jag inte vet mer än någon annan om vad som händer efter döden bär
jag på en tillit och förtröstan. Jag har svårt att tänka att om det finns en kärleksfull
Gud som har skapat det här fantastiska livet och oss till sin avbild, så vore det märkligt om det inte finns något mera.


Hur tänker du dig himlen?


– Jag besökte en gång stålverket i Oxelösund och såg hur arbetare i silverdräkter
stod med rakor och rensade det glödande, rinnande järnet. När livet tar
slut, tänker jag, rensas alla våra slaggprodukter bort.

Vi blir de människor vi var ämnade att vara?


– Ja, och kanske var redan från början? Jag vill tro att allting knyts ihop till sist.
Vad som sedan sker i himlen kan jag bara gissa. Kanske åker jag utförsåkning i de
himmelska bergen eller motorcykel över eviga slätter. Spännande känns det hur som helst. Att ha en vision om framtiden ger kraft i nuet.


Helvetet då – finns det?


– Nej, det här med eviga straff har jags vårt att ta. Det stämmer så illa med att vi
alla sägs vara Guds barn. Att drabbas på jorden och hämnas genom att i sin tur
göra något lika fruktansvärt, jag tänker att den upplevelsen är straff nog. Jag tror vi får möta både himmel och helvete redan här i jordelivet ◆

TEXT PETTER KARLSSON FOTO HÅKAN ELOFSSON


Namn: Per Staffan Hellgren.
Född: 23 september 1951.
Familj: Gift med Christiane Højlund, 42, dansk organist anställd i Radiokören. Barnen Johan, 37, polis, Lisa, 32, blivande sjuksköterska, Selma, 10, och
Laura, 7. Fem barnbarn.
Läser: Maria Borelius ”Hälsorevolutionen – vägen till en anti-inflammatorisk livsstil” och Jonas Gardells ”Till minne av en villkorslös kärlek”.
Lyssnar: På jazzsångaren Gregory Porter, och Lady Gaga i ”A star is born”.
Ser: ”Vetenskapens värld”, ”Bonusfamiljen” och ”The Deuce” på Netflix.
Äter: Fisk.
Dricker: Vatten och vin.
Hobby: Spela tennis och åka skidor. ”Och rida om jag får chansen.”
Aktuell: Slutar efter 14 år som mkyrkoherde i Danderyd och flyttar
till nybyggt hus i Svinningeudd i Österåkers kommun.