Prästen Emma Audas står lutad mot en stenvägg.
Foto: Håkan Elofsson

Familjer lär oss att älska

Familjens uppgift är att göra världen bättre. Det menar äktenskapsforskaren Emma Audas. - Vi finns i våra familjer för att lära oss att älska. När människor anar vad kärlek är finns ingen gräns för vad det kan betyda för andra.

Hur ser ditt julpynt ut? Går det i guld och glitter eller är det en sparsmakad historia från designbutiken? Kanske har du skippat granen helt för det mest nedtonade av allt – några tallkvistar i en urna, bara som de är.

Julens inramning följer tiden. På sjuttio talet kläddes gärna hela köket om, från gardiner till stolsdynor, i rött och grönt.

Bland högtidens rekvisita finns dock ett föremål som sällan byter skepnad. Vi talar om julkrubban. Den som söker i handeln möts av en traditionellt utformad scen med Jesusbarnet omgivet av Maria och Josef.

Eller som den kallas: Den heliga familjen.

Begreppet syftar inte bara på Bibelns berättelse om barnet i stallet utan också på de föreställningar som omgärdat familjen genom historien.
    – För mig handlar den heliga familjen om hur Gud verkar tänka att vi kan leva våra liv tillsammans.

Det säger Emma Audas. Hon är präst och äktenskapsforskare. Hennes avhandling har titeln ”Det heliga äktenskapet”, en travesti på uttrycket om den heliga familjen.
    – Begreppet står också för hur kärnfamiljen inte fått kritiseras. Till bilden av familjen har hört att den ska vara prydlig och tillrättalagd. Det gäller både hur kyrkan talat om familjen och hur vanliga människor kan förhålla sig till vad som är viktigast i livet och hur man är mån om att visa upp en fasad.

I sin forskning har Emma Audas jämfört äktenskaps- och familjeidealen med verkligheten.

Hon konstaterar att det finns ett glapp.
    – En sak som händer många människor är att de ideal man haft kring familj förr eller senare spricker, säger Emma Audas.

När man är yngre ser man ofta familjelivet som ett projekt. Det är något som ska uppfyllas och ett område där man ska vara duktig.

Men när grundpaketet väl är på plats märker många att projekttanken inte håller.
    – Man inser att den inte räcker som motivation. Därför kraschar det. Särskilt för kvinnor, som än i vår generation matas med att vi måste lyckas i våra parrelationer och vårt moderskap.

Projekttanken har många orsaker. En av dem är modernitetens framväxt på 1800-talet, då familjen allt mer separerades från samhället. Gränsen mellan familj och offentlighet skärptes; familjen blev en privatsak.

Det har gjort familjen isolerad.
    – Man ska inte romantisera hur det var, men dagens tanke att varje kärnfamilj ska klara sig själv kan göra familjelivet tungt.

Det gör också att vi får svårare att prata om hur vi har det, säger Emma Audas. Kanske gnäller man lite lätt på sin partner inför närmsta vännerna. Men man har svårare att dela djupare tankar om familjelivets besvikelser.

När skilsmässan är ett faktum får vänkretsen en chock.
    – Det är viktigt för familjernas överlevnad att vi i både ord och handling lyckas luckra upp gränserna mellan familjen och omvärlden lite.

Emma Audas tycker det är intressant att kyrkan ses som den stora kärnfamiljsvurmaren. Visst, kyrkans historiska ansvar för de trånga idealen är tungt, men går man tillbaka till ursprunget är synen på familjen långt mer komplex, menar hon.

Ta Nya testamentet. Där uttrycker sig både Jesus och Paulus familjekritiskt. Emma Audas pekar på hur Jesus flera gånger förklarar att den som följer honom kan hamna i konflikt med sin familj, men att hen samtidigt kommer bli en del av en större familj, bortom de biologiska banden. 

Julen, en av de största kristna högtiderna, har gjorts till en familjehögtid som får redan ensamma människor att känna sig ännu mer ensamma. Det är en tragedi.

Idag är det snarare utanför än inom kyrkan som upphöjandet sker. Så länge religionen var en del av människors liv fanns flera sätt att uppleva det som kallas transcendens, alltså en känsla av överskridande till en större värld.

I ett sekulariserat samhälle får ofta familjen och den romantiska kärleken på egen hand fylla den funktionen.
    – För många människor är det i föräldraskapet man fått kontakt med de största känslorna, med vördnaden inför livet. Det är den erfarenheten man använder för att beskriva hur man vuxit som människa och förändrats i grunden. Man berättar om en omvändelse, ett slags frälsning.

Kyrkan är numera väl införstådd med att det här med familj kan se ut på många sätt. Utmaningen är att bejaka att människors primärfamilj kan vara olika och samtidigt hålla fast vid att familjen har en uppgift, säger Emma Audas.

För det första är den bärare av en unik kvalitet.
    – Familjen är en plats där barn kan födas till världen och växa upp i en i bästa fall trygg miljö. Det är något vi tar för givet och ser som en självklar del av vår kultur. Det är rätt stort. Vi säger att vi är ett folk som älskar frihet, men vi väljer aktivt bort en del av den. Att gifta sig är egentligen bara att göra det svårare att lämna varann. Vi väljer det för att vi tror att beständigheten gör något gott, både med oss själva och med de barn som eventuellt föds in i relationen.

För det andra är familjen en del av ett större uppdrag, nämligen att göra världen till en bättre plats.
    – Det kan låta naivt, men det är vad jag ser som alla relationers uppgift. Vi finns i våra familjer för att lära oss älska. När människor anar vad kärlek är finns ingen gräns för vilken roll det kan spela för världen. Vi behöver människor som är villiga att sträcka sig utanför den lilla familjebubblan och göra vad man kan för att minska andras ensamhet och lidande.

Enligt kyrkan är alla kallade att leva familjeliv, menar Emma Audas. Med det menas inte biologisk kärnfamilj utan den familj som hela mänskligheten ingår i och där vi inte ser varandra som motståndare utan som bröder, systrar och mödrar.

Därför behöver vi också bli bättre på att dela livet. Emma Audas uppmanar alla att lägga ner fasaden och be om hjälp.
    – Vid varje kyrkfika borde man ha möjlighet att säga ”Vi ska flytta nästa helg, vem kan hjälpa till att bära?”.

Emma Audas är född i finländska Österbotten. Hon växte upp med en mamma och två storasystrar. Pappan lämnade familjen innan hon föddes. I slutet på 80-talet var skilsmässor ovanliga i trakten. Emma Audas blev den avvikande. När klasskamraterna ritade farsdagskort tecknade hon en bild åt sin morfar.

Till uppväxtmiljön hörde också livet i en församling. Idealen kring familj var höga. Mycket handlade om att allt skulle göras i rätt ordning. Man skulle träffa någon, sedan gifta sig och därefter flytta ihop.
    – Jag kände att man inte riktigt kunde slappna av innan den delen av livet är fixad.

Emma Audas var 27 när hon gifte sig. Äktenskapet varade i två år. Hon säger att det var allt annat än hon hade trott.
    – Jag trodde verkligen att vi aldrig någonsin skulle lämna varandra. Om vi ändå gjorde det skulle det vara efter fem år av ångest.

Istället fick Emma Audas uppleva hur snabbt en relation kan gå från hundra till noll, från att vara självklar till totalt omöjlig.

Hon säger att hon har fått förståelse för hopplösheten man kan drabbas av.
    – Många tror att man kan kämpa på. Och det kanske man kan om det finns barn med i bilden. Men det fanns inte för oss. Jag tycker det är konstigt att vi använder samma ord för uppbrott med och utan barn. Har du barn är du evigt bunden till den andra föräldern, det är en helt annan sak.

Erfarenheten av att ha skilt sig stärker hennes uppfattning av att vi behöver lära oss att se på familjen som en gåva istället för ett projekt, säger Emma Audas. Det påverkar även hur man hanterar en skilsmässa, menar hon.

Ser man familjen och relationen som något man ska hantera och behärska blir det också ens fel när det inte fungerar.
    – Om man istället ser familjen och relationen som en gåva, något som man försöker ta emot på bästa sätt men som det en dag kanske inte längre är möjligt att göra, då kan man landa i en annan känsla än enbart skuld och skam.

Text: Kristina Lindh 
Foto: Håkan Elofsson 

Artikeln är publicerad i Livet nr 4, 2022, med temat Den heliga familjen.

EMMA AUDAS

Bor: I Vadstena
Ålder: 35 år
Gör: Präst
Familj: Maken Patrik Hagman, föräldrar, syskon, syskonbarn.
Blev senast glad över: En riktigt god pasta. Mat är livet!
Blev senast ledsen över: Nyheten att barnkörer snabbt minskar i antal
Läser just nu: ”Vad är sexuellt kapital?” av Dana Kaplan och Eva Illouz, och ”Uppenbarelser” av Heliga Birgitta
Min favoritmusik i advent: Adventsmusik! ”Gör portarna höga” och andra hits. Julmusiken får vänta till julnatten.
Så firar jag jul: I kyrkan. Mellan gudstjänsterna blir det god mat, spel och film. Det stora familjefirandet har vi för länge sedan flyttat till nyår.