Vi reste tillbaka till Bukoba för att ha vår mellanutvärdering. Därmed fick vi ge lite tips inför nästkommande deltagare i programmet Ung i världsvida kyrkan. När utvärderingen var klar åkte vi till vår sista värdfamilj och församlingen Maruku. Församlingen ligger en bit utanför Bukoba. Vi blev inbjudna till att följa med deras kör till Bukoba där de skulle sjunga på ett bröllop. Fast att inte så många människor var på plats inför bröllopet, kändes det stort då både kören och ett blåsband var på plats. När ceremonin var klar och äktenskapsbevisen var påskrivna hoppade brudparet in i en Jeep. Brudparet stod sedan i baksätet hela resan ner till stranden, där bröllopssällskapet skulle fortsätta festligheterna.
Vår värdfamilj har spenderat en vecka till att skörda stora delar av bönor, i sin shamba. Först samlade de ihop alla bönor med stjälkar och allt. För att sedan låta det ligga på uppfarten för att torka i solen. Efter ett par dagar i solen förflyttar man bönväxterna upp på en presenning, för att sedan slå på högen med en tjock pinne, så att bönorna trillar ut ur sitt skal. När alla bönor trillat ut sorterar man bort stjälkar och skräp. Därefter låter man bönorna ligga på tork i solen innan man förvarar dem.
Vi har fått besöka kaffefabriken här i Bukoba. Fabriken har funnits sedan 60-talet och man använder sig fortfarande av samma maskiner. I slutet på varje månad stänger man därför ner kaffeproduktionen för att laga och förebygga skador på maskinerna. Kaffet som producerades på fabriken var helt kemikaliefritt och de exporterar bland annat sitt kaffe till Danmark och Tyskland.
Samma dag som vi besökte kaffefabriken besökte vi även Mugeza skolan för döva. Det var mycket intressant att få ta del av det tanzaniska teckenspråket. Tecknet för Sverige är gåshuden på armen, då det är så kallt i Sverige. När barnen börjar skolan för döva, har de inget språk. Men när de slutar kan de både engelska och swahili. Detta då de blir tvungna att göra samma nationella test som alla andra barn i Tanzania för att kunna söka in till universitet.
Vi har också fått göra ett studie besök på Tumaini children center. På barnhemmet arbetar 21 män och kvinnor för att hjälpa barn. De letar aktivt i byarna och i städerna efter gatubarn. För att kunna ta med de till barnhemmet för att ge dem ett hem och utbildning. Det finns plats för 60 barn på barnhemmet, men de kan ta hand om fler då de ofta skickar äldre barn till internatskola. När vi var där hade de 56 barn som bodde på området. Här i Tanzania är det vanligare att pojkar lever på gatan än flickor. Detta då flickor oftast blir omhändertagna av andra familjer för att bli husflicka och hjälpa till i det nya hemmet med städning, matlagning och barnpassning.
Som jag skrivit tidigare är fotboll en stor del av kulturen här i Tanzania. Många barn spelar fotboll efter skolan. Och det var inget undantag för min 8 åriga värdbror. Tyvärr har inte alla familjer här, råd med att köpa en fotboll till sina barn. Fotbollen som jag och min värdbror spelade med, var gjort utav olika plastpåsar och tygremsor som buntats ihop med hjälp av snören. Men den fungerade lika bra som en vanlig boll, bara lite mindre i storlek.
Nu sitter jag på flygplatsen och väntar på att få gå på flygplanet som kommer att ta mig till Kastrup. Och sedan blir det tåg till Sverige. De närmsta dagarna kommer jag att åka tillbaka till Sigtuna för två hemkomstkurser. Därefter kommer jag att börja föreläsa om min tid här i Tanzania. Jag hoppas att ni känner er inspirerade av min resa och får känslan av att vilja söka till nästa års Ung i den världsvida kyrkan.
Hoppas jag ser er på någon föreläsning
Alicia Brodin