Nu börjar äventyret!

Nyhet Publicerad

Nu äntligen har utbytesprogrammet börjat på riktigt. Vår första vecka hos pastor Johansen och hans familj i Kagera Sugar Center har varit bra. Men vi är lite trötta efter alla nya intryck.

Jag har fått äran att dela rum med dottern i familjen, medan killarna delar rum med hennes bror. Första kvällen lärde hon mig hur man på ett korrekt sätt sätter upp ett myggnät, alltså stoppar ner kanten på nätet under madrassen. Detta eftersom det finns gott om malariamygg i detta område på grund av de stora plantagerna runt omkring.

Numera när jag ska duscha måste jag säga till lite i förväg, då man först måste värma upp vatten på spisen av den enkla anledningen att trycket i ledningarna till duschen ofta är för litet, då fabriken här i byn bevattnar plantagen. Så även fast det finns en dusch här, så använder jag mig av tre hinkar när jag ska tvätta mig. En med kallvatten, en med skållhett vatten och en hink att bland vattnet i.

Byn jag bor i heter Kagera Sugar Center. Hela byn är uppbyggd kring den stora sockerfabriken som man kanske förstår av namnet. Nästan alla här i byn som vi har träffat jobbar på sockerfabriken eller som vakt på fabriken. Vi har varit på ett studiebesök för att se hur processen från sockerrör till strösocker går till. Det var en spännande process att följa, dock var säkerheten för arbetarna inte den bästa. Arbetarna hade på huvudet en skyddshjälm, men resterande skyddsutrustning som visades på entréskylten saknades, som exempel skyddsglasögon och hörselskydd. Avspärrningar för skållhet ånga bestod av ett plastband och staket kring maskiner med klämrisk saknades. Då och då kommer det lite aska flygande i luften eftersom man bränner sockerrören innan man skördar sockerrören.

Vi har också varit på besök hos olika familjer i området. Tio minuter bort från vårt hus bor familjer i stora plåthus som är avdelade i flera mindre bostäder. Men i varje hus har vi lagt märke till att det finns en TV, då man inte får missa en fotbollsmatch. En äldre man berättade för oss, att om man vill komma någonstans inom politiken eller i ett företag kan man sponsra en match för att bli känd då nästan alla kollar på fotboll och vet allt om de olika fotbollslagen.

Om man istället går bortom bommarna, som är gränsen till de finare områdena, är standarden på husen som i Sverige. Med stora soffor i vardagsrummet, klinkergolv och välskötta gräsmattor. Här i Tanzania är det vanligt att varje familj har en egen shamba, alltså ett eget litet trädgårdsland där man bland annat odlar matoke (matbanan), bönor, cassava och sötpotatis. Detta för att själva kunna hushålla med produkter och därmed spara pengar.

Då och då under veckan är det bibelstudier. Då samlas man hemma hos en person, det skiftar varje gång hos vem. I det finare området sitter man i vardagsrummet medan man oftast sitter utanför entrédörren hos familjer med lägre levnadsstandard. Träkorset åkte fram på ett litet bord tillsammans med bibeln och bibelstudie boken som är blå. Man sjunger några psalmer, läser ett kort stycke ur bibeln och diskuterar sedan texten tillsammans. I slutet tar man upp en kollekt och ber ihop.

Bredvid kyrkan där vi bor finns en förskola som vi har besökt några gånger. Barnen som är mellan 3 och 6 år får där lära sig enkel engelska mm. Förskolan här är väldigt olik svensk förskola, då den i Tanzania är mer lik en skolmiljö. Man har i ett litet rum träbänkar, griffeltavla, ett alfabet som hänger ner från taket och väldigt få leksaker. När barnen får lämna klassrummet för att leka, har man många gånger organiserade lekar, som hela havet stormar och löpartävlingar. Dock är barnen väldigt lydiga här. De gör knappt några försök till bus i klassrummen eller i kyrkan. Barnen hälsar alla äldre med frasen ”shikamoo”, som betyder ”jag vidrör dina fötter”, alltså att man visar respekt för de vuxna.

Här i Tanzania märker man väldigt tydligt, att den kristna religionen tar stor plats i samhället. Innan vi äter mat ber vi alltid en bordsbön. Och på kvällen har familjen en liten kvällsbön samt bibeldiskussion, innan man skiljs åt för lite välbehövd sömn. Varannan dag är det fellowship i kyrkan då man ber, sjunger och predikar. Nyligen hade man här en större fellowship, då man ville driva ut de demoner som härjar här i byn. Från kl 21.00 till 05.00 på morgonen, spelade man hög musik i kyrkan. Man fick då fritt gå omkring inne i kyrkan och be sina böner rakt ut i luften. Det var ett härligt kaos enligt mig, som efter halva tiden avbröts för en danspaus eller som den lilla flickan bredvid mig sa: Katika katika. Även fast att man har småbarn, går man ändå till kyrkan. Man tar bara med sig ett tygstycke och täcker över barnet när den somnat i kyrkbänken, i den öronbedövande musiken. Vi har också många gånger märkt att kyrkorna är för små för dess församlingar. Ofta sitter människor utanför kyrkdörren då det inte finns plats för alla inne i kyrkan.

Under vår tid i Kagera har vi besökt Kakiri församling. Under den gudstjänsten som vi deltog i fick barnen ta stor plats, vilket annars är ovanligt. Barnkören stod för alla sånger samt danser och en 12-årig pojke höll i predikan. Han predikade om barns rättigheter och hur barn borde få mer utrymme som vuxna. Att barn ska ha rätt till samma täcken i sängen som vuxna för att inte bli sjuka, men även att barn borde få samma kollektslant som vuxna. Då barnen vill visa lika stor tacksamhet till Gud. När vi hade dansat ut ur kyrkan, spelade barnen en liten pjäs. Där en häxdoktor fick möta Gud och därmed blev besegrad.

Något som är väldigt härligt här i Tanzania, är att amning ses som något helt naturligt. Man kan amma helt öppet under en gudstjänst eller under ett middagssamtal, utan att behöva smyga iväg eller täcka sig med ett tygstycke.

Tills jag skriver igen
Alicia