Musiken och syltburken

Under Kristi Himmelfärdshelgen var det stor fest i Kristianstad. Och några av oss var där. Med ”oss” menar jag kyrkokören. Det var nämligen Riksfest för Sveriges alla kyrkokörer. Festligheterna varade i dagarna tre och firades i Kristianstad samtidigt som i Vadstena. Fem hundra sångare samlades, övade, bjöd på konsert och firade och festade tillsammans. Vilken upplevelse!

För oss som är ”nya” i kyrkokören var alltsammans himlastormande. Ja, faktiskt jag tror att vi gjorde en liten ”himlafärd” av lyckan att få vara med i detta sammanhang. Det är en mäktig upplevelse när femhundra sångare tar i nerifrån tårna och sjunger av hjärtans lust i den fantastiska akustiken som Trefaldighetskyrkan erbjuder.
Bara välkomnandet när vi på fredagen samlades på parkeringen vid Naturum, på andra sidan Helge å. Där sjöng näktergalen som om han, enligt sitt namn, verkligen var galen av lycka i det vackra vårvädret.
Efter ett välkomnande av Kyrkoherde Louise Nyman och en kort andakt, startade körövningarna. En mycket karismatisk och skicklig dirigent, Tommy Niklasson, ledde oss, timme efter timme, med glädje, humor och stor pedagogisk skicklighet.
Vi fick välja olika ”verkstäder” där vi bland annat kunde öva upp vår skicklighet som sångare, lyssna på gospel eller någon föreläsning.
På lördagen, i strålande solsken, höll vi en liten konsert på Lilla Torg. Det var inte fullt med folk som lyssnade till oss, men jag tror att de som var där, tyckte att de fick något av skönhet med sig hem.
På eftermiddagen hade vi genrep inför den stora konserten på kvällen och efter ett snabbt byte av kläder, vi skulle på fest och stor galamiddag efteråt, så kom det stora framträdandet. Det som vi laddat för sedan första stund. Det var lite pirrigt, men vad jag förstod från min plats bland sopranerna, och att döma av applåderna, var konserten fantastisk.
Rent personligt, hade jag och maken lite otur. Vi var rejält förkylda och våra röster var inte helt perfekta för sång och tålde dåligt flera dagars ansträngning. Det gjorde att vi, vid söndagens mässa, valde att sitta på läktaren, för att få höra kören i sin helhet.
Det var då vi gjorde vår himlafärd. Med tårar i ögonen, lyfte vi tillsammans med kyrktaket när kören tog i och sjöng ”I will praise you”.

Och varför har jag skrivit en så kryptisk rubrik till denna lilla betraktelse.
Jo, det slog mig när jag befann mig där mitt i musiken bland dessa fantastiskt, kunniga och musikaliska människor som Karin Cesar, Tommy Niklasson och Birgitta Rosenqvist-Burman (osäker på hennes namn). De kan allt om sitt eget fikonspråk, ”glissando”, ”legato”, ”synkoper”, till exempel. Vad betyder allt det? Ord som ”forte”, ”piano” och någotdera nottecken har jag nyligen lärt mig.
Men jag tänkte så här: dessa otroliga musikanter, de lever nog med musiken, mitt i musiken, hela tiden. Jag kände det som om de sitter mitt i sylten, ja, de är själva sylten, den söta, goda, vackert färgade sylten. Och jag får sitta utanför och njuta av färgen och tänka mig smaken medan jag girigt slickar på glaset och drömmer om att få ett litet, litet stänk av njutning när musikanterna blir så ivriga i sitt musicerande att det stänker över en droppe till oss som är utanför.

Berit Wickenberg