Förändring

Artikel av Berit Wickenberg

Förändring
 

Livet är sällan statiskt. Eller rättare sagt, aldrig statiskt. Ibland är det vi själva som väljer en förändring, ibland uppstår den utan ett aktivt val från vår sida.

Stundtals kan förändringen vara svår att acceptera. När man till exempel förlorar jobbet. Kanske den ende som får gå. Kanske hela företaget läggs ner och alla blir utan försörjning, lika tragiskt bägge delar.

Andra förändringar kan vara positiva. När familjen utökas med nya barnbarn, vi som blir far- och morföräldrar har inte valt att få fler barnbarn, men tar oftast tacksamt emot de nya små liven.

I år har Fredrik och jag gått igenom en hel massa förändringar känns det som. Vi har själva valt att ändra vår tillvaro. Vi har inte haft ett facit i handen, men vi har tagit det ena beslutet efter det andra för att det har känts rätt.

Egentligen började allting med den stora flyktingströmmen genom Europa i höstas. Till Sverige kom många, många människor. Alla med olika behov och önskemål. Dock, ett önskemål hade de gemensamt: Att få komma in i ett lugnt och tryggt land, där man får tänka som man vill, där det inte faller bomber från himlen och regeringen inte gör allt för att förgöra sin egen befolkning.

Det gjorde så ont att se alla dessa människor och inget kunde vi göra. Så kom uttrycket ”ingen kan göra allt, men alla kan göra något” och vi bestämde oss för att öppna vårt hem för någon som kunde/ville satsa på ett liv tillsammans med oss för en tid.

Nu var det inte hur enkelt som helst. Vi kände att vi behövde veta något om personen vi skulle invitera och att ”kemin” på något sätt behövde stämma. Vi bodde dessutom ganska trångt vilket skulle bli en påfrestning, det förstod vi.

Mitt i den processen kom idén att vi skulle flytta. Från vårt vackert belägna (men dyra) hem  till ett betydligt billigare boende i eget hus i Glimåkra. Den tanken uppstod av flera skäl, bl a för att: om/när en av oss går ur tiden blev den andra tvungen att flytta om vi bodde kvar i hyreslägenheten i Broby, vilket kändes som en dubbel förlust när den dagen kom. Dessutom blir livet fram till den dagen betydligt enklare när inte större delen av inkomsten går till hyra.

Alltså inviterade vi Daniel, en ung Iransk man, att bo hos oss. Vi köpte och flyttade till ett hus i Glimåkra, vi bytte bil och livet började lugna ner sig igen efter vårens turbulens.

Trodde jag, ja.

Nu kommer vi till typen av  förändringar som inte är valda men som måste hanteras i alla fall.

Dagarna före midsommar ringde min lilla syster, Solveig, och med tung röst berättade att hon just fått diagnosen bröstcancer. Jodå, jag vet att många, väldigt många tar sig ur den sjukdomen med livet i behåll. En del klarar sig utan allvarliga men, men oftast är det en lång väg ut från behandlingen innan livet blir något så när normalt igen.

Dessutom bor min syster på Gotland på sommaren och Cypern på vintern. Alltså kan jag inte finnas nära henne. Och vad skulle vi göra med pappa? Mamma dog för tolv år sedan i cancer, en helt annan cancerform, men ändå. Och pappa bor norr om Stockholm.

Plötsligt var mitt liv som om jag stoppats i en svart säck utan synlig utgång. Jag hade inte riktigt förstått hur oändligt mycket min lillasyster betytt för mig. Hon har bara varit en självklar del i mitt liv som helt enkelt skulle finnas där. Nu förstod jag att det var inte hela sanningen.

En utgång fanns! Jag pratade med en god vän, här i Glimåkra, i timmar. Jag gick på lunchbönerna i Broby kyrka på torsdagarna och vi alla bad för min syster. Jag gick till förbön vid gudstjänsterna i Broby. Och jag har bett många, som jag vet förstår min önskan, om hjälp att be för Solveig.

För mig har det varit en stor tröst. Och någonstans har ”jag lutat åt Gud” som Tomas Sjödin har sagt. Någonstans har det funnits en liten tillit till att det skulle gå bra.

Det betyder inte att jag var lugn, fokuserad och oberörd den dagen hon opererades. Då fungerade jag inte alls. Men vid halv fyra på eftermiddagen ringde hon. Lite matt på rösten men strålande glad: ingen spridning till lymfkörtlarna i armhålan!!

Jag tackade Gud. Jag jublade. Vi grät tillsammans i telefonen av lycka. Allt är inte över men det första svåra steget är taget och det gick åt rätt håll.

Sedan ringde jag till mina närmaste förebedjare, berättade den goda nyheten och tackade för hjälpen med intensiva böner.

För mig har gemensamma böner inte varit en självklarhet förrän jag började vara med i Alpha. Det var något som var och en sköter själv, har jag tänkt

Nu har jag helt tänkt om och inser vilken tröst och kraft det är i det gemensamma.

Snart är det höst igen och Alpha-kurserna startar. Jag hoppas att många anmäler sitt intresse. Mig har det hjälpt att komma närmare ett liv tillsammans med många. Vilket har visat mig att vara ensam är inte att vara stark.

I Alpha kan vi träffas, tala om de goda orden och de svåra frågorna.

Så, hur livet än ter sig får vi glädjas åt att återigen träffas på Alpha-kvällar, jag har inget datum ännu men vi brukar starta i september.

Väl mött då

Berit Wickenberg

Foto: Berit Wickenberg