Broby versus Stockholm, en jämförelse.

I början på sommaren lämnade jag och maken Fredrik, Broby, för att besöka min pappa som bor några mil norr om Stockholm. De stora händelserna i Broby hade då varit kyrkokörens avslutningskonsert, ”I välsignan och fröjd”, Broby marknad och störst av allt ”vårt” änglabröllop.

Körens konsert blev bejublad av församlingen. Karin Cesar hade som vanligt fått oss körmedlemmar att ta i nerifrån tårna för att frambringa de toner som hon ville höra från oss och dessutom fått oss att hålla den takt hon ville ha. Karin hade också inviterat virtuosa musikanter för att hjälpa till att hålla oss i styr och få klangerna att ljuda ut över kyrkans alldeles speciella akustik. Och bäst av allt var att Jarl Sjunnesson också var med oss och sjöng både solo och tillsammans med kören. Vid dessa tillfällen beklagar jag av hela mitt hjärta att jag inte kan klona mig för att både få sitta med församlingen och njuta samtidigt som jag får stå i kören och sjunga.

Men den största händelsen i år (hittills) var vårt änglabröllop! Brobys två änglar hade äntligen bestämt sig för att bli ett äkta par. Det var många som ställde upp för att göra bröllopet extra minnesvärt. De flesta som på något sätt haft med Stina och Thomas ( Kroon) att göra hittade var och en sin uppgift för att ”änglarnas” dag skulle bli glädjefylld och minnevärd.

Vid brudparets uttåg ur kyrkan var några ur kyrkokören där och sjöng. Vid picknicken i Prästgårdens trädgård var ett bord pyntat för brudparet med kaffe, kakor och blommor. Många var det, som var där för att uppvakta.

Under tiden levererades maten till köket i församlingshemmet. Framåt sen eftermiddag drog sig alla inomhus. Brudparet tog plats där brudpar ska sitta, längst fram vid det vackert dukade bordet som stod i U-form.

Många var talen, många var skratten. Den myckna maten åts så långt som magarna orkade. Allt var hemgjort i de olika vännernas kök och allt var utomordentligt välsmakande.

Och innan kvällen var till ända så fick också brudparet besök av ”Siv Gustavsson”.

Allt jag har skrivit ovan har jag gjort för att beskriva så otroligt rikt Broby är på upplevelser, mänsklighet och värme.

I jämförelse med Stockholm.

Dit vi åkte dagen före Nationaldagen. Vi förstod att halva Stockholm tänkte ta ledigt redan vid lunchtid för att hinna före bilköerna som alltid uppstår i den staden. En konstig tanke det där, ”bara jag hinner först så kan de andra få köa sen”! Men om alla tänker så, blir det köer i alla fall!!!

Vi tänkte också nåt åt det hållet. Steg upp i ottan och körde, utan att tänka på hastighetsbegränsningar, det fortaste vi kunde…….och hamnade mitt i köerna. OK, det stod inte still men farten sjönk till under trettio kilometer på Essingeleden.

Sedan försökte Stockholm överglänsa Broby med ett prinsessbröllop, men vad är ett prinsessbröllop mot vårt ”änglabröllop”? En massa historiska tiaror som damerna fått ärva, långklänningar den ena vackrare än den andra, herrar i frack och med medaljer av olika dignitet och valör……osv. Men det är ju bara yta, glitter och blänk, skryt och skräpp, allt för att imponera på varandra och oss andra.

Inte var det någon kärlek där inte, ingen medmänsklighet och värme!

Nej, tacka vet jag BROBY! Här har vi änglar som gifter sig, folkfest på Broby marknad och konsert i kyrkan! Kan det vara bättre!

Och som ”grädde på moset”, ytterligare en konsert!

Den femtonde juni, hade vi internationellt besök i kyrkan vid gudstjänsten. Där var en folkmusikgrupp bestående av skönsjungande damer med det vackert klingande namnet ”Från hjärta till hjärta” och en fantastiskt vackert spelande stråkensemble som hette Kimki.

De skönsjungande damerna var minsann vackert klädda så det räckte. De prydde sitt hår med vackra diadem och hade fina sjalar med sköna blomster om axlarna,

 Oftast har jag med mig någon pappersnäsduk eller liknande för man vet aldrig när någon säger något klokt eller rörande och föralldel musiken driver mig ofta till tårar också.

Då gick jag utan något att torka ögonen med till kyrkan. Vilken blunder! Det var så vackert, så fantastiskt. Jag tyckte jag kände hela Rysslands folksjäl med sina djupa motsägelser av största rikedom och djupaste armod, högsta renhet och svåraste elände när musikerna spelade upp det ena musikstycket vackrare än det andra. Jag säger bara det: akta er för ryssen! Det kan vara beroendeframkallande att lyssna på sådan musik.

Och jag vet inte om det var någon mer än jag som såg hur flygeln blänkte lite extra av stolthet då den slapp repetitionerna med kören och ”bara” behövde frambringa de ljuvaste toner tillsammans med skickliga violinister.

Och till hösten börjar Alpha!

Berit Wickenberg