Vintergräs
Foto: Petra Brodén

2016, ett år att minnas

Artikel av Berit Wickenberg

2016, ett år att minnas
 

År 2016 är snart slut. Kommer det att bli ett år att minnas? Och i så fall hur?

 

Om jag tittar på mitt eget liv och då menar jag mig själv, alltså ungefär så långt som näsan räcker, så har jag haft ett bra år. Hälsan har stått mig bi, inga läkarbesök under året, knappt ens någon förkylning och faktiskt känner jag mig starkare nu än vid årets början.

 

Om jag ser mig omkring i en lite vidare cirkel så jag får in familjen och släkten så har jag mest positiva minnen från det här året. Negativt är att makens hälsa inte är fullt tillfredställande, positivt i också detta är att med hjälp av läkare kanske han kan uppnå en något bättre tillvaro igen.

Positivt i livet, ”närodlat” som är så populärt nuförtiden, är att Daniel, en ung man från Iran har flyttat till oss och förgyller vår tillvaro.

Vi har flyttat till Glimåkra och njuter nu av att ha kvar närheten till Broby och allt vad som händer i församlingen där och får nya impulser och intryck av att bo i Glimåkra.

Jag som flyttat ett oräkneligt antal gånger i mitt liv har aldrig upplevt att bli så välkomnad någonstans som här i Glimåkra. Nu är det så att vi är bekanta med några Glimåkrabor sedan några år tillbaka men ändå! Fantastiskt!

 

Om jag nu ser mig omkring i lite vidare kretsar så finns det en del mörka punkter. De flesta har med den stora invandringen vi hade hösten 2015. Vi har fått uppleva våldet som kan uppstå när vi lyssnar dåligt och inte ser vår nästa som en del av Guds skapelse.

Det har stundom skapats dålig stämning i byn där åsikt stått mot åsikt istället för utbyte av tankar och åsikter så att enighet kunnat uppnås.

Nåväl, nu är inte flyktingfrågan akut längre och jag tror att lugnet har lagt sig över den frågan i alla fall. Tonårsbekymren finns fortfarande, men det lär det nog göra både idag och imorgon likväl som det gjorde förr.

 

Nu kan jag se mig om ännu längre bort och se hur det verkar gå för gamla Sverige. Tja, det verkar vingla lite hit och dit, men ändå fungerar det mesta, åtminstone hjälpligt. Det finns alltid något att klaga över, det verkar som om det ska så vara. I skrivande stund kan jag inte komma på något riktigt dåligt annat än alla nyheter om skjutningar och mord i våra storstäder.

Vad som nyligen hänt och som jag ser som mycket positivt är mötet i Lund mellan påve Franciscus och ärkebiskop Antje. Vad gott kan det komma ur det mötet? Femhundra år av söndring och nu detta! Kanske blir år 2016 ett år att minnas som ett gott år, trots allt.

 

Men nu bävar jag inför fortsatt tankegång om att se mig om i ett allt vidare perspektiv.

Världen vi har omkring oss, utanför vår lilla ankdamm, har inte sett bra ut under mer än år 2016.

I flera år har Syrienkriget rasat och orsakat den stora flyktingströmmen som rubbat tillvaron, inte bara för de som flyr utan för hela Europa.

Brexit omröstningen skakade också om, åtminstone hela EU.

Dessutom har USA gått till val, som grädde på moset, valdes D Trump till president. Vad nu det ska leda till?

Hela världen lyssnar spänt till varje ord som faller från den mannens läppar just nu.

Till min glädje sa de på radion i morse att han redan sviker ett av sina vallöften. Han vill inte längre ta bort hela Obama Care, sjukförsäkringen i USA. Om det nu är sant som media säger.

 

Det är också en allvarlig kris, särskilt för de inblandade. Att det som står i tidningen inte alltid är alldeles sant har vi väl vetat länge, men nu, i presidentvalstider har det framkommit så mycket fel, bedömningar och uttryck, ja, jag vet inte vad.

Men här i vårt eget område, vår kommun, så fortsätter vi med ”närodllade” relationer i våra Alpha-träffar.

Det är bara ett par gånger kvar den här terminen men det blir snart ett nytt år, 2017, då vi får, som Alf Pröysen sjunger, ”blanka ark och nya kritor till och så kan vi rätta till det som vi gjorde fel igår” osv.

 

Var rädda om er och skapa ett så gott slut av gamla 2016, det kanske blir minnesvärt ändå.

 

 

 

 

Berit Wickenberg