Livet - en resa hemåt!

Elisabeth Holm, diakon i Stora Tuna och Torsångs pastorat flyttar hem till Näshulta!

Livet - en resa hemåt!

Församlingens grundtanke – ”att finnas där för församlingsbornas bästa” är ord jag fick med mig redan från start när jag började min tjänst för cirka fem år sedan i Stora Tuna.

Jag har trivts! Det är en härlig och fascinerande bygd. Det har funnits mycket som varit roligt och mycket som varit gott. Visst, problem har funnits men också en vilja att rätta till. Och jag har haft ett fantastiskt kontor i Prostgården med utsikt över den underbara prostgårdsparken och dess omgivningar. Det har varit en stark och passionerad tid i Borlänge.

Det fanns ingen tanke på att flytta men så kom ett barnbarn – en liten hand som stoppar sin hand i min – en promenad i skogen – ett under!

Frågorna kommer i min väg… var ska jag vara? Här gick jag en promenad med mor och far. Jag pratar om Näshulta. Jag ska flytta till Sörmland, till Näshultas gamla skola, in i mammas gamla skola!

Jag bodde i V:a Vingåker och Österåker som barn. Nu återvänder jag dit för att fortsätta arbetet som diakon. Där har jag syskon, vänner och kan möta fler som återvänder. Nu reser jag hem helt enkelt!

Diakoni, varför valde jag att arbeta som diakon? Jag såg tidigt orättvisor och människor som behövde hjälp. Svenska kyrkans sociala arbete med Jesus sätt att se på människan var avgörande. Det var en lång resa att bli diakon och 2002 var jag klar. Jag ville göra skillnad och jag ville jobba med de som har det sämst.

Framtiden i Borlänge känns verkligen spännande med uppdraget att utveckla ett Diakonicenter. Diakonens jobb märks inte och diakonen jobbar med de som inte märks. Det är ett kall – att finnas där för människor som blivit marginaliserade. Jag tänker att framtida behov är stora efter Coronapandemin.

Som diakon har du sett det mesta och det får du inte berätta. Förtroendet är oerhört viktigt. I mötet med flyktingar, möten i livets slutskede och i många samtal.

Jag möter många språk i mitt arbete och min upplevelse är att det finns en stark vilja att förstå, att få dela berättelser och erfarenheter. ”Barn i väntan” och ”Barn i start” är två projekt som betytt mycket. Men även alla hembesök, mötet med gamla och så kallad ”trivseldiakoni” är betydelsefulla. Café lustvandring i Ornäs är ett exempel – man behöver trivas med sitt liv och ha kvalitét i det.

Det har blivit många uppvaktningar och kalas också, och barn- och familjearbete i ett diakonalt perspektiv. Jag har funnits med i öppna förskolan och miniorerna. Projektet ”Hjälp oss hjälpa” och utflykter och äldreboenden.

Om jag vore ung idag, hur skulle diakonin komma in? Jag tänker att man verkligen kan göra skillnad, i mötet med människor sker samtal i förtroende, inga journaler skrivs. Du är öppen mot det samhälle du jobbar i och kan närvara där med din professionalitet. Du kan vara där det behövs som mest och samhällssituationen är det som avgör. Det bottnar i exemplet Jesus. Att göra skillnad på ett påtagligt sätt.

Det är också viktigt att inspirera och uppmuntra unga människor att välja diakonyrket, säger Elisabeth med framtidsperspektivet i fokus.

En dikt som avslutande hälsning till församlingsborna i Borlänge

”En ensam vitsippa
I en vas utav tunnaste glas
Hamnade under en ångvält
Ångvälten sprack, pulvriserades av
Den oerhörda kraften”

Stefan L Holm, poet

Tack Elisabeth för att du delade din berättelse med oss!
Text: Lars Sparrman

 Så blir du diakon.