Anna Grenholm vid julkrubban.
Foto: Sven-Olof Grenholm

Trösta mitt folk

Nyhet Publicerad

Det är väl ingen hemlighet att jag tycker om julen. Eller tycker om och tycker om. Jag fullkomligt älskar julen. Och med stor noggrannhet planeras varje år saffransbullebaket och familjen får rösta. I år blir det saffransbullar med mandelmassa och saffransbullar med vit choklad.

Jag hade ledig helg för ett par veckor sedan och skred till verket. Självklart lyssnade jag på julmusik för annars blir det inte saffransbullar utan vanliga bullar. Saffranet till trots. Det vet väl alla. Jag lyssnade på en av de julpsalmer jag tycker bäst om, Stilla natt, fast sjungen på engelska av Josh Groban. Silent night var på hög volym.

Plötsligt får jag ord i huvudet: ”Trösta, trösta mitt folk”. Raskt sätter akademikerhjärnan igång. ”Hm... få se nu... Profeten Jesaja kommer orden ifrån, och hur var det nu med Israels folk under den här tiden. Assyrierna var på framväxt. Israeliternas land var delat i två: Juda land i söder och Israel i norr och efter ett tag gick Israel under.” Med kladdiga fingrar kollar jag att jag minns rätt. Jo, och på 700-talet före Kristus var Jesaja verksam. Jesaja skriver också mycket om Herrens tjänare, den kommande Messias. Så nöjd jag blev över att komma ihåg något. Så hörde jag orden igen ”Trösta, trösta mitt folk” och med generade röda kinder insåg jag att det inte var viktigt vad just jag kom ihåg från min utbildning. Dags att lyfta blicken Grenholm!

Jesaja vill ge tröst och ingjuta hopp. Det var en turbulent tid då Jesaja verkade. Det är en turbulent tid vi lever i nu. Och då som nu får Jesajas ord förmedla tröst och hopp. Vi behöver hörsamma orden ”Trösta, trösta mitt folk”. Att trösta är att förmedla hopp. Det finns en tröst i att hoppas. Det är en konst att trösta, och vad menar jag med det? Jo, det är ingen tröst om du säger till någon som berättar något som tynger hans eller hennes hjärta: ”Jag förstår precis hur du menar” och så börjar du berätta om hur du har det. Då kan jag nästan lova att personen ifråga blir tyst. Jag menar inte på något sätt att du inte menar väl. Tvärtom! Människor är överlag snälla och vill hjälpa. Men att berätta hur du själv har det och tro att det tröstar den andre stämmer inte.

Om du däremot låter han eller hon berätta, sätta ord på det han eller hon går igenom, och lyssnar så finns det en tröst i det. Att berätta är att göra det obegripliga någorlunda begripligt. Att verkligen bli lyssnad på tröstar. Och sen, när berättelsen är berättad – då kan du med din berättelse visa att personen ifråga inte är ensam om att uppleva något smärtsamt. Du har också känt av att livet gör ont ibland. Vi behöver trösta varandra.

Vanligtvis kan vi kramas eller hålla handen och bara i den beröringen finns det tröst. Nu kan vi inte det. Tvärtom uppmanas vi att hålla avstånd för att stoppas smittspridningen och självklart gör vi så. Trösta behöver inte fysisk närvaro även om det hjälper. Din närvaro, din uppmärksamhet även om det sker på säkert avstånd tröstar. Lita på dig själv! Lita på att du efter din egen förmåga kan trösta någon annan. Du duger! Du kanske inte kan göra något åt situationen – det hemska som hänt har hänt och du kan inte ändra det. Men du kan finnas till. Och det är väldigt fint.

När vi hörsammar Jesajas ord ”Trösta, trösta mitt folk”, får vi påminna oss om att vi inte är ensamma. Jesaja skriver om hur det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus. Ljuset är Jesus Kristus. Gud blir människa i Jesus Kristus för att frälsa oss, och för att dela vårt liv med oss. Genom allt bär Gud själv. Vi är aldrig ensamma. Be Gud om hjälp att orka trösta. Du behöver inte orka själv. Och jag hoppas att du själv finner tröst i Jesajas ord: ”Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar och detta är hans namn: Allvis härskare. Gudomlig hjälte. Evig fader. Fredsfurste”.

/Anna Grenholm, präst