Samuel, jag tror att du är stulen

- Jag satt och körde på kyrkogården. Jag hade glömt mina hörlurar hemma just den här dagen. Jag brukar annars lyssna på musik men nu fick det bli radio. Jag lyssnade lite på ett radioprogram där de började prata om Chile. Under en period i livet ville jag inte alls höra talas om Chile, men nu bytte jag inte kanal. Jag fortsatte lyssna. Det var en kvinna som intervjuades om stulna barn från Chile. Jag hade hört talas om det men trott att det var långt innan min tid. Men något i hennes historia började låta bekant. Det gick som en rysning genom hela kroppen, jag stannade och höjde volymen.

Det ögonblicket kom att bli början på en intensiv och extremt omvälvande tid för Samuel. Alla varningstecken om stulna barn, som adopterats bort mot föräldrarnas vilja eller vetskap, stämde överens med Samuels fall. De namn som det varnades för, och som var involverade i över 2000 barnstölder från Chile, varav nästan hälften gick till Sverige, var ansvariga även för Samuels adoption.

Samuel berättar om en bra uppväxt med sina svenska föräldrar och en syster. Föräldrarna var alltid öppna och ärliga med hans bakgrund, och han hade full insyn i sina papper som var framme då och då genom åren. Som många andra adopterade barn hade han funderingar och frågor och pendlade mellan att inte alls vilja veta av sitt födelseland, till att känna en tomhet över ovissheten. Han var en av få med utländskt ursprung på en liten ort, och fick känna av både mobbing och rasism under uppväxten. Den romantiska bilden av Pocahontas och indianer krockade ofta med hans verklighet.
- Det som slog mig när jag började bli lite äldre var att det var mindre papper kring mig och min adoption än vad det är om man köper en bil. Det fanns en kort historia, men jag hade en känsla av att det var något som inte stämde.

När polletten föll ner under radioinslaget blev Samuel först som förlamad.
­ Jag satt bara där och tänkte: ”Vad gör jag nu”.

Han stämplade ut, åkte hem, ringde till Adoptionscentrum som hade handlagt hans adoption, och som var hans svenska föräldrars garanti för att allt gått rätt till, och bad att få ut sin fullständiga akt. Med hopp om att få betryggande svar möttes han istället av vad han upplevde som ifrågasättande. Vad skulle han med det till? Varför? Skulle det vara nödvändigt? I det läget kände Samuel sig oerhört ensam. Vem kan hjälpa om inte adoptionsbyrån som var hans länk till Chile gör det?

Han beslutade sig för att leta upp kvinnan som var med i radioprogrammet. Han hittade henne på internet, skrev ett långt mejl och vädjade om hennes hjälp. Inom mindre än ett dygn möttes de på Skype.
- Då var det som om startskottet gick. Vi hade identiskt lika papper. Samma domare, rättssekreterare och huvudaktör, konstaterar Samuel.

En organisation som arbetar på plats i Chile kopplades in och fick alla hans uppgifter. Samtidigt fick han namn på två personer i samma sits i Skellefteå. De träffades och kunde känna igen sig i varandra.
- Jag kunde äntligen öppna dörren som varit stängd så länge, och stänga en annan dörr bakom mig. Men jag var som ett känslomässigt vrak.

Samtidigt som den chilenska organisationen fortsatte söka efter hans rötter och sanningen, konfronterade han sina föräldrar i Sverige med de nya uppgifterna.
- Det var först total förnekelse. De hade ju litat på kvinnan som gjorde det här, och på Adoptionscentrum. Jag skickade allt material jag hade till dem. Sen ringde min mamma och sa: ”Samuel, jag tror du är stulen”.

Givetvis var det en chock även för dem, att deras son, som de tagit till sina hjärtan och försökt hjälpa och stötta genom livet, kanske var illegalt bortadopterad. Och att andra föräldrar kanske tärts av sorg över att ha blivit berövade sitt barn.

Hans kontaktperson i Chile hade sedan plötsligt goda nyheter. Det fanns en familj som var hans. Kort därefter ringde det på facetime, och med kameran på i telefonen möttes han av ett ansikte.
- Det var en tjej i min ålder, med mina ögon. Det var min lillasyster.
Där fanns ytterligare en syster och en bror. Och - deras och Samuels gemensamma biologiska mamma.
- Vi bara grät floder och skrattade. Min mamma gömde ansiktet i händerna och sa: ”Snälla, hata mig inte”. Jag fick förklara, med tolk, att jag aldrig skulle kunna hata henne, att hon är en stark kvinna och att jag bara vill veta att de har det bra. Jag sa att om de inte vill ha kontakt så är det okej. Då tittade hon upp.

Allt detta hände inom loppet av 20 dagar. En berg-och-dal-bana mellan hopp, förtvivlan, frustration, panik, ångest, spänning och glädje, hade nått en ny nivå.
- Nu kände jag att jag vill veta hur långt jag kan ta det. Hade jag fått göra om det hade jag nog försökt ta det lugnare och försökt smälta lite i taget. Nu gick det lite väl fort, men det gick ju inte att bromsa.

Han har fått sin chilenska familjs historia i takt med att ett gentest lett honom till fler släktingar. En rättslig process pågår i Chile mot den svenska kvinnan som var nyckelperson i de illegala adoptionerna. Det har framkommit att hon sökte upp den utsatta indianska folkgrupp som Samuels biologiska mamma tillhör, och erbjöd henne och andra unga kvinnor hjälp: ”Jag tar hand om ditt barn tills du kommer på fötter”. Hans mamma var ung och ensam och tog kvinnans hjälp.

Kort efter hans födelse började mamman fråga efter sin son utan framgång. Vilket förklarar varför han som spädbarn flyttades mellan tre olika barnhem innan han kom till Sverige, bara tre månader gammal. I alla år har hon pratat om honom med sina andra barn, som otaliga gånger fått höra: ”Undrar hur er bror har det”.

Nu hoppas Samuel och många andra i hans sits på upprättelse och en rättsprocess även i Sverige. En chilensk dokumentär har gjorts där även SVT är involverade. Han har fått ut sin akt från Adoptionscenter, dock tydligt censurerad med svarta fält. Han uppmanar till att våga vara kritisk till allt från födelsebevis till översättningar vid adoptioner, som han anses ska skötas av en statlig myndighet som kan granskas.

Idag har Samuel två familjer, en i Sverige och en i Chile. Han har regelbunden kontakt med syskonen och är väldigt lik sin yngre bror. Kvinnan i det utlösande radioprogrammet har visat sig vara hans syssling (!). Hans nioåriga dotter vill lära sig spanska och har egen kontakt med kusinerna i Chile.
­ Om jag tror på något så var det nog meningen att det här skulle hända. Jag hade aldrig bytt det liv jag har här i Sverige. Jag har aldrig varit arg över att jag är adopterad och jag är inte anti mot adoption. Det som är gjort går inte göra ogjort. Men någon måste ta ansvar och medge att det här blev fel.

Hade inte coronaviruset kommit i våras stod en resa till Chile på önskelistan. Tills vidare fortsätter de att ses digitalt. Farmor i Chile får vinka till sina nyfunna barnbarn i Sverige på Facetime och Skype, medan farmor och farfar i Sverige fortsätter att finnas med här i Norrbotten.

Text och foto: Anna Bergström

Artikeln är hämtad ur Svenska kyrkan Bodens tidning Kyrkfönstrets julnummer. Utgivning 11 december 2020.