När jag var 14 år gammal så var livet inte helt lätt. Att ta sig igenom tonåren är egentligen inte helt lätt för någon, men när man har lite extra tyngd i bagaget så blir det ännu svårare att bära det. Medan de flesta ungdomarna i min hemstad var präglade av sport och andra fritidsaktiviteter så var jag präglad av psykisk ohälsa och en kronisk ledsjukdom. Det var inte enkelt att balansera upp livet då jag förväntades att leva som en ”normal” person när jag samtidigt kämpade med både den fysiska och psykiska smärtan. Det var ingen som förstod hur svårt det var att kunna fokusera på det vardagliga livet när allt föll ihop inom mig. Allt var så tydligt, för när utseendet och funktionen av en ”normal” person enligt samhällets stereotyper inte finns där, så blir det extremt svårt att finna sin väg. Det glada och pigga barnet hade förvandlats till en vilsen själ, på jakt efter framtidstro och tron på sig själv.
Vändningen i allt detta var dagen då brevet om konfirmation låg i brevlådan. Till en början var jag osäker, då jag inte var troende och aldrig frivilligt hade satt foten på kyrklig mark. Men efter att positiva erfarenheter hade framförts från nära och kära, så bestämde jag mig för att bege mig ut på ett 10 dagar långt läger, vilket blev en mycket större upplevelse och en mer lärorik tid än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig. Jag fick lov att utveckla mig själv och min tro på egen hand med hjälp av lite vägledning. Det grundlade en säkerhet inom mig som aldrig skulle försvinna, utan snarare fortsätta att utvecklas genom den gemenskap och det stöd jag fick genom Svenska kyrkans Unga, som jag valde att gå med i efter konfirmationen. Där fick jag lära mig att ingen baserade mitt värde på min sjukdom eller det jag bär inom mig, hur jag ser ut eller vad jag vill bli när jag blir stor. Jag var välkommen för just den jag var, och det var nog för att den vilsna tonåringen skulle finna hopp. Tro, hopp, kärlek och en gemenskap som för evigt kommer att bära upp det som tynger i mitt bagage.
Det var för ungefär ett år sedan som jag började känna en kallelse att jobba inom Svenska kyrkan, efter att ha arbetat på konfirmationsläger på ett eller annat sätt i några år. Då visste jag inte vad kallelse var, men efter ett samtal med kyrkoherden i min hemförsamling visste jag att det var min. Strax därefter dök möjligheten att söka som ung volontär till Svenska kyrkan i Boden upp, och jag tog den. Sen jag började jobba som volontär här återkom känslan jag fick efter varje konfirmationsläger tillbaka. Att detta är vad jag vill göra och att det är här jag hör hemma. Min tid som volontär är slut, och den erfarenhet jag har fått med mig är större än vad jag någonsin hade trott att jag skulle få. Alla människor jag mött, stora som små, har lärt mig någonting. Att få se så många olika verksamheter och yrken inom kyrkan har inte bara stärkt mig som person, utan även min kallelse att fortsätta ta plats och ge tillbaka av det som gjort mig till den jag är idag. Jag vill vara med och fortsätta bibehålla den gemenskap och trygga punkt Svenska kyrkan var för den vilsna 14-åriga Isabelle, och ge andra vilsna själar samma känsla. För oavsett vem man är, vart man kommer ifrån, eller vad man bär med i bagaget, så är man välkommen hit.
Text: Isabelle Ek
